And this is the last song that I write while still inlove with you.
Lukten utomhus påminner om något och jag vet inte vad det är men jag tror att det har något att göra med nytorkad skolgårdsasfalt. Och jag brukar lida av att just när allt vattnet har stillnat så plaskar någon runt i det och rör runt allt igen fast sen när jag är beredd på det så slutar de plaska men nu tror jag att jag har börjat inse hur jag ska göra för att förminska allt till sin rätta storlek och jag påminns om att jag är säker på att jag en dag kommer att kunna strunta i allt och alla och det är inte alls nu men dagen kommer närmre. Och jag längtar till skärgården fast jag knappt aldrig varit där och mina gardiner ser ut som stora oranga solar.
Och jag citerar en Markus-låt som jag inte riktigt vet om den stämmer in på mig men Och jag märker att jag faktiskt är glad, och det har inte hänt sen inte vet jag. Jag brukar vara glad. Fast inte på det här sättet och lovet har varit smått fantastiskt och inget har nånsin fått stelna utan hållts i rullning och skolan inser väl att den inte kan börja nu? Men nu fortsätter allt. Eller hur?
