Nonsens

Jag tänker återigen på vem som bestämmer vem man ska tänka på när man inte har något annat att tänka på. Vem som bestämmer vem det ska bli. Och jag tänker på hur luften nu känns exakt som den kändes i April och att det är något med den luften. Sättet den vibrerar på. Sättet på vilket man vibrerar i den kanske. Och människorna man tänker på i den luften. Människorna som tänker på en själv i den luften. Det är magiskt på något vis för det känns som att man drömmer. Jag vänder blad.