Nonsens

Mitt förhållande med sysslor, eller ska jag kanske benämna det med det charmanta ordet "spörsmål", är som sagt långt ifrån problemfritt, smärtfritt, friktionsfritt med mera. Jag tror att problemet sitter i det att om jag enbart genom att leva i detta hus inte kan undvika att komma till insikten om att jag för länge sedan borde ha 1. städat toan för att den börjar likna inget mindre än snurre snusk 2. bytt sängkläder och kanske till och med sträckt mig till att bädda, för att sängen har uppgraderats till en ingrodd och nerdreglad hög där själva innehållet i lakanen är mer utanför än inuti 3. dammsuga golvet, eftersom att man enbart att döma av golvets dammiga, för jävliga uppsyn skulle kunna dra den felaktiga slutsatsen att mitt rum inget mindre är än en anspråkslös knarkarkvart, i alla fall, om jag som sagt oundvikligen kommer till dessa slutsatser så blir det oundvikligen så att jag med gott mod och en känsla av renlevnad tar mig an punkt ett, i detta fall den fruktade och i veckor uppskjutna städningen av toan. Varefter det slår slint. Det blir nämligen, för att fortsätta på en redan tidigare utstakad bana och använda ordet oundvikligen, oundvikligen så att jag därefter är så fruktansvärt nöjd med mig själv att jag tänker att de andra sakerna kan vänta till i morgon, att jag helt enkelt förtjänar att göra nada resten av dagen. Självklart är jag ju inte ensam om att räkna ut att jag inte gör de andra sysslorna nästa dag. Snarare nästa kvartal, med tanke på att det är på ett ungefär den tid det tar för mig urvattna känslan av utfört arbete och istället bygga upp den skuldmedvetna insikten om hur för jävligt det ser ut runt omkring mig. Det är detta som leder mig till slutsatsen att mitt förhållande med sysslor är långt ifrån problemfritt och den andra slutsatsen att jag skulle göra mig rätt bra som uteliggare.
Jag skulle nog vara en jävel på att göra ingenting.