Och jag tänkte att jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här.
Nu hade jag på något sätt tänkt citera mig igenom Trästock.
För jag stod lycklig i ett regn och såg Hästpojken vaja fram över scenen och sjunga det funkar nog ändå, formligen kastade mig huvudstupa över orden och blev nästan frustrerad över känslan av att inte kunna poängtera dem nog mycket, då och då så kan något vackert växa upp, som en blomma ur en cancerkropp, lyckan tills jag vände mig om från kravallstaketet som innan helgen var över hade lämnat mörka blåmärken på mina höftben, och gick därifrån, och så plötsligt melankoli som strömmar över en och naglar fast en och obehag obehag obehag och det borde inte vara såhär, gömde mig i ett mörkt rum där jag blundande önskade att det aldrig skulle sluta skrika om The Spacious Mind's gitarrer som malde på med endast två låtar i 45 minuter och kastar tankar och ljusprojektorer mot ögonlocken, gick därifrån, spenderade ett tag i omväxlingen, återvände till en regnig kaoscamping där fulla människor ömsom gav en blöta kindpussar, ömsom stampade ner ens tält och stal ens T-sprit efter att ha deklarerat ut i natten att den högsta prioriteten för tillfället är sprit. Vaknade regelbundet på natten av paniken över vad som hände överallt medans jag sov och tänkte att jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här. Åt knappt ingenting men det insåg jag först efteråt. Eller jag kanske gav mig själv en hint när jag nästan svimmade av åtrå så fort en människa med varm mat gick förbi mig på området. Mötte en ny människa som sa att han kände igen mig fast jag kände inte igen honom men han tog mig genom min ensamma tid förmiddagen dagen därpå en stund efter att jag själv smugit in på en restaurangtoalett för att få chans att tvätta av mig för första och sista gången. Hade flätor i håret och smutsiga fötter. Spelade munspel och skrattade i ett tält med vänner och gjorde mig själv en otjänst och åt yoghurt med banansmak och sa jävel ett tusen gånger. Dansade. Sprack nästan av glädje när Kristian Anttila stod på scenen med en svart stor hatt på sitt vackra hår och sjöng I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag har drömt om att ha en riktig dröm. Tyckte att det kändes ofattbart när han sjöng mitt favoritcitat i hela världen, Du är mig blommor, sol, explosion och kapitulation... men det betyder ingenting, ingenting, ingenting, och konstaterade att han verkligen är min artist då han spelade en ny låt som jag aldrig hört förut men där han sjöng svara din jävel, säg ja, nej, eller skjut mig. Om inte han vem annars. Och hans kram var varm och hård. Kramade en annan pojke tills jag undrade hur lång en kram kan vara egentligen och jag förstår mig aldrig på hur kramar ska vara för det är aldrig jag som släpper. Träffade den där nya människan igen och tänkte att vad gör jag för att få tag i dig någonsin mer, såg någonting hända som jag trodde skulle ta död på mig men jag kände ingenting. Ingenting ingenting ingenting och undrade om det var rätt så, eller om jag borde känna efter hårdare. Tog skydd mot allt i en husvagn med en vän. Var osäker på om jag hade överlevt annars. Såg Markus Krunegård live för andra gången och det var underbart men kom ur balans under Den som dör får se av att en kvinna bestämde sig för hon skulle fram till första raden oavsett vad, oavsett om hon bröt mina revben eller borrade in naglarna i min hand och jag har aldrig förut varit så nära att slå till någon på riktigt. En massa mer också. Och efteråt, romantiserar om allt, för även om det stundtals var en känslomässig satans åktur och helvetets epicentrum så var det även händelsernas epicentrum. Och för första gången kan jag nu avsluta med att citera Markus Krunegård och mena varje ord:
Du lider av allt
Du har mycket ouppklarat
Vi förstår inte varandra
På den där sidan Juli betydde du allt.
(Men inte nu mer.)
För jag stod lycklig i ett regn och såg Hästpojken vaja fram över scenen och sjunga det funkar nog ändå, formligen kastade mig huvudstupa över orden och blev nästan frustrerad över känslan av att inte kunna poängtera dem nog mycket, då och då så kan något vackert växa upp, som en blomma ur en cancerkropp, lyckan tills jag vände mig om från kravallstaketet som innan helgen var över hade lämnat mörka blåmärken på mina höftben, och gick därifrån, och så plötsligt melankoli som strömmar över en och naglar fast en och obehag obehag obehag och det borde inte vara såhär, gömde mig i ett mörkt rum där jag blundande önskade att det aldrig skulle sluta skrika om The Spacious Mind's gitarrer som malde på med endast två låtar i 45 minuter och kastar tankar och ljusprojektorer mot ögonlocken, gick därifrån, spenderade ett tag i omväxlingen, återvände till en regnig kaoscamping där fulla människor ömsom gav en blöta kindpussar, ömsom stampade ner ens tält och stal ens T-sprit efter att ha deklarerat ut i natten att den högsta prioriteten för tillfället är sprit. Vaknade regelbundet på natten av paniken över vad som hände överallt medans jag sov och tänkte att jävlar, jag kommer göra mig så jävla illa här. Åt knappt ingenting men det insåg jag först efteråt. Eller jag kanske gav mig själv en hint när jag nästan svimmade av åtrå så fort en människa med varm mat gick förbi mig på området. Mötte en ny människa som sa att han kände igen mig fast jag kände inte igen honom men han tog mig genom min ensamma tid förmiddagen dagen därpå en stund efter att jag själv smugit in på en restaurangtoalett för att få chans att tvätta av mig för första och sista gången. Hade flätor i håret och smutsiga fötter. Spelade munspel och skrattade i ett tält med vänner och gjorde mig själv en otjänst och åt yoghurt med banansmak och sa jävel ett tusen gånger. Dansade. Sprack nästan av glädje när Kristian Anttila stod på scenen med en svart stor hatt på sitt vackra hår och sjöng I hela mitt liv har jag väntat på livet, jag har drömt om att ha en riktig dröm. Tyckte att det kändes ofattbart när han sjöng mitt favoritcitat i hela världen, Du är mig blommor, sol, explosion och kapitulation... men det betyder ingenting, ingenting, ingenting, och konstaterade att han verkligen är min artist då han spelade en ny låt som jag aldrig hört förut men där han sjöng svara din jävel, säg ja, nej, eller skjut mig. Om inte han vem annars. Och hans kram var varm och hård. Kramade en annan pojke tills jag undrade hur lång en kram kan vara egentligen och jag förstår mig aldrig på hur kramar ska vara för det är aldrig jag som släpper. Träffade den där nya människan igen och tänkte att vad gör jag för att få tag i dig någonsin mer, såg någonting hända som jag trodde skulle ta död på mig men jag kände ingenting. Ingenting ingenting ingenting och undrade om det var rätt så, eller om jag borde känna efter hårdare. Tog skydd mot allt i en husvagn med en vän. Var osäker på om jag hade överlevt annars. Såg Markus Krunegård live för andra gången och det var underbart men kom ur balans under Den som dör får se av att en kvinna bestämde sig för hon skulle fram till första raden oavsett vad, oavsett om hon bröt mina revben eller borrade in naglarna i min hand och jag har aldrig förut varit så nära att slå till någon på riktigt. En massa mer också. Och efteråt, romantiserar om allt, för även om det stundtals var en känslomässig satans åktur och helvetets epicentrum så var det även händelsernas epicentrum. Och för första gången kan jag nu avsluta med att citera Markus Krunegård och mena varje ord:
Du lider av allt
Du har mycket ouppklarat
Vi förstår inte varandra
På den där sidan Juli betydde du allt.
(Men inte nu mer.)
Kommentarer
Trackback
