Nonsens

jag älskar avslutade kapitel. inte att jag är rädd för förändringar nejnejnej, och det får ni tolka hur ni vill också för jag vet inte ens själv om jag är ironisk eller inte för om jag ska vara melodramatisk och så, så kanske jag inte vet riktigt själv. men jag älskar avslutade kaptiel. att bara kunna titta tillbaka, säga det blev som det blev, det är inget att göra något åt, det tjänar ingenting till att försöka förändra något nu. och när man går ensam i någon sorts snöstorm över regementesbron och man lysnar på just like a woman och ljuskäglorna plockar andan ur en så man måste tänka Oj perfekt, och man känner att näe, jag kanske inte känner något alls för någon alls just nu, det är kanske då melankolin är vacker. och varje gång man sitter ensam i bibliotekets fönster så ser man massor av nya människor och tänker det kanske finns lösa trådar än så länge. (och gruppkramar i massor i snön.)