Nonsens

När musiken i öronen stämmer exakt överens med vars man är, i vilket scenario, så att bakgrundsmusik förvandlas till soundtrack. När man inte har bråttom hem. När man ser allt genom ett skimrande kvällsljus och upptäcker fina saker i allt som man förbisett. När man stannar upp. När en glad främling hälsar på en utanför Kommundelsförvaltingen. När man är på ett annat level, ett annat sorts humör, när allt övrigt skalas bort. När en konversation är otänkbar. När allt är intensivare men tystare än annars. När man går själv. När man blir full i skratt av Kristian Anttilas burdusa naivitet mitt i allt lugna och avskalade då han plötsligt dyker upp i öronen, och hans röst låter helt omedveten om det opassande i att sjunga just där och då. När skrattet kan vänta tills senare. När man går ensam under stjärnorna utan att känna sig manad att dra upp klyschor om hur liten man är i jämförelse med dem. När man väl hemma sitter själv med ett ljus och när blocket är olinjerat. När man ska skriva nästa mening. 
Då när nuet är lite mer närvarande än vanligt.