Nonsens

nu närmar sig klockan arton noll noll och den närmar sig inte ens så sakteliga så som man annars hade hoppats på, och jag känner mig inte ett dugg redo för läxor ännu, fast arton noll noll är min pluggtid, jag är inte beredd på nånting idag allt känns påkommet eller konstigt och det är inte normalt att sjunka i livet när man kommer hem men när jag gick hem så kändes det som en sån här dag då det passar att gråta på vägen hem och jag funderade på det men avstod.

Jaha och nu har det gått två minuter till.