Och nu när jag svalt det kan du dra det så långt du vill
Idag har jag lyssnat igenom hela Markusevangeliet medan jag vandrade omkring i ett mörker som inte lystes upp av elektroniskt ljus men bara snön som idag luktade som tomhet och blöta hästar. Igår såg jag på P3 Guldgala. Tanken var att jag skulle spela in det och sova, men så råkade jag se de första minuterna och satt sedan (bered en väg för klyschan) "helt klistrad framför teven". Jag kunde inte avgöra vad som var bäst men jag satt där helt full av rus pågrund av hur..... bra det var. Jag hittar egentligen inga andra ord i det stora ordförrådet som är anpassat för sånt här. MEN FEAR NO DARKNESS PROMISED CHILD! för nu ska jag ge er en liten P3 Guld högt och lågt-lista.
Best of P3 Guld
* Fantastiskt, ymnigt, översvallande, på bristningsgränsen. Jag talar naturligtvis om trummisen i Johnossis trumspel. Det var helt enkelt kraftigt.
* Lars Winnerbäcks blyghet när han tog emot priser, som gör att man måste skriva om det traditionella talespråket "Blyg som en viol" till "Blyg som en Lars Winnerbäck".
* Alla pristagare. Egentligen tyckte jag helt enkelt att det var helt rätt artister som helt enkelt tog hem priserna. Förutom i hiphop, dans, och metalpriserna för där hade jag helt enkelt ingen åsikt. Helt enkelt.
*Markus Krunegårds ansiktsuttryck när Mustasch skulle framföra hans låt Hela livet var ett disco, för där, i ögonen fyllda av rädsla inför denna rent horribla händelse, och i det flyktiga leendet som snarare utstrålade en nära förestående vomitering än stolthet och tacksamhet, fanns sanningen. Det de gjorde var inte bra. Det var fruktansvärt.
* Timo Räisänen som programledare. Do I have to take it further? Denna fantastiska man gjorde mig varm som en varmkorv i närheten av en grill, ett stycke lödtenn i närheten av en lödpenna, en tjocksocka i närheten av ett element. Egentligen behöver jag inte vara så högtravande. Han gjorde helt enkelt halva showen.
* Det är inte ofta man sitter själv i ett tomt rum och skrattar och istället för sedan kolla sig omkring för att se om alla andra också skrattar men istället upptäcker att man är själv och man övergår från att skratta till att känna sig generad och awkward inför sig själv, det är alltså inte ofta man istället för att göra så är helt tillfreds med att man sitter själv i ett rum och skrattar. Men det gjorde jag under Johan Rheborgs lilla tal, för det var helt enkelt riktigt jädrans kul. Och jag är inte ens någon som i vanliga fall gillar Johan Rheborg.
Nu tror jag att jag möjligtvis har täckt alla höjdpunkter och ska övergå till att klaga bara lite.
* Ja. Jag får väl lov att börja med att sätta ner foten mot Mustasch framträdande där de gjorde något form av slaktar-medley på alla de nominerade låtarna till Årets låt. För där hivade de upp låt efter låt och tog fram köttyxan och bara förstörde dem medan man själv gömde sig bakom skämskudden. De kunde ju för guds skull inte ens sjunga! Och inte hade de läst på texterna särskilt utmärkande bra heller. Istället för att Dance with somebody med Mando Diao vann så vann tydligen "I wanna dance with somebody" av Mando Diao. Jag menar, det var inte det värsta de skulle kunna ha döpt om den till, men hade de inte besparat sig själva lite post-pinsamhetsgenering hemma framför reprisen på tv om de hade sagt rätt namn på vinnarlåten i alla fall?
* Fever Rays utstyrsel. Något sorts hopkok av ondskefull Ku Klux Klan-medlem, smält plastgris och Lord Voldemort. Var det bara jag som nästan sprang ner till mamma och klagade på mardrömmar efter det?
Best of P3 Guld
* Fantastiskt, ymnigt, översvallande, på bristningsgränsen. Jag talar naturligtvis om trummisen i Johnossis trumspel. Det var helt enkelt kraftigt.
* Lars Winnerbäcks blyghet när han tog emot priser, som gör att man måste skriva om det traditionella talespråket "Blyg som en viol" till "Blyg som en Lars Winnerbäck".
* Alla pristagare. Egentligen tyckte jag helt enkelt att det var helt rätt artister som helt enkelt tog hem priserna. Förutom i hiphop, dans, och metalpriserna för där hade jag helt enkelt ingen åsikt. Helt enkelt.
*Markus Krunegårds ansiktsuttryck när Mustasch skulle framföra hans låt Hela livet var ett disco, för där, i ögonen fyllda av rädsla inför denna rent horribla händelse, och i det flyktiga leendet som snarare utstrålade en nära förestående vomitering än stolthet och tacksamhet, fanns sanningen. Det de gjorde var inte bra. Det var fruktansvärt.
* Timo Räisänen som programledare. Do I have to take it further? Denna fantastiska man gjorde mig varm som en varmkorv i närheten av en grill, ett stycke lödtenn i närheten av en lödpenna, en tjocksocka i närheten av ett element. Egentligen behöver jag inte vara så högtravande. Han gjorde helt enkelt halva showen.
* Det är inte ofta man sitter själv i ett tomt rum och skrattar och istället för sedan kolla sig omkring för att se om alla andra också skrattar men istället upptäcker att man är själv och man övergår från att skratta till att känna sig generad och awkward inför sig själv, det är alltså inte ofta man istället för att göra så är helt tillfreds med att man sitter själv i ett rum och skrattar. Men det gjorde jag under Johan Rheborgs lilla tal, för det var helt enkelt riktigt jädrans kul. Och jag är inte ens någon som i vanliga fall gillar Johan Rheborg.
Nu tror jag att jag möjligtvis har täckt alla höjdpunkter och ska övergå till att klaga bara lite.
* Ja. Jag får väl lov att börja med att sätta ner foten mot Mustasch framträdande där de gjorde något form av slaktar-medley på alla de nominerade låtarna till Årets låt. För där hivade de upp låt efter låt och tog fram köttyxan och bara förstörde dem medan man själv gömde sig bakom skämskudden. De kunde ju för guds skull inte ens sjunga! Och inte hade de läst på texterna särskilt utmärkande bra heller. Istället för att Dance with somebody med Mando Diao vann så vann tydligen "I wanna dance with somebody" av Mando Diao. Jag menar, det var inte det värsta de skulle kunna ha döpt om den till, men hade de inte besparat sig själva lite post-pinsamhetsgenering hemma framför reprisen på tv om de hade sagt rätt namn på vinnarlåten i alla fall?
* Fever Rays utstyrsel. Något sorts hopkok av ondskefull Ku Klux Klan-medlem, smält plastgris och Lord Voldemort. Var det bara jag som nästan sprang ner till mamma och klagade på mardrömmar efter det?
Kommentarer
Postat av: Signe
klockrent
Trackback
