Nonsens

Nu ska jag försöka mig på ett lite längre inlägg. Ett inlägg som är lite längre än ett par meningar. Och eftersom att jag drygar ut det med att skriva detta så är jag på en lovande väg. Jag tror att jag ska kicka igång den här bloggen med en ute/inne-lista. För alla små fragment till inlägg som jag har skrivit hittills har känts som små flagor av något som inte existerar. Men jag måste börja med att dra ur proppen på min novellångest så att jag kan få det bortgjort. För det känns ju onekligen som något man måste beklaga sig lite över, även om man bär på vetskapen om att värre tider kommer, speciellt de där grammatiska tiderna brukar take its tall. Mitt stora problem är att jag lovade mig själv att novellen skulle bli det bästa jag nånsin skrivit i skolan. Och det är den kanske. Men den är mycket sämre än alla historier jag har i mitt huvud. Och de räknade jag aldrig med. Ett annat problem är att allting fastnar någonstans mellan hjärnan och pennan, men att man inte kan märka det förrän någon annan läser novellen och påpekar alla de där hålen som man inte märker själv. För själv kan man ju väva in allt det där som inte skrivs, men som egentligen hör till på ett självklart sätt, medan man läser. Så vad jag försöker skriva är egentligen att jag oroar mig för något som jag själv inte kan bekräfta. Helt onödigt men verkligen typiskt mig.