Hjärtat slår, det slår skiten ur mig, jag vill att du ska se, för jag vill inte förlora dig
Jag kom just ihåg att jag i onsdags åt en morot i duschen, det är vad tid gör med dig. Ibland har jag ett oroat knyckel i magen, det är vad tid gör med mig. Idag stängde jag mitt skåp för sista gången. Tiden. Återigen.
Har ni tänkt på att det har skett tusen katastrofer på sista tiden? Något enormt är på gång. Jag älskar ordet katastrof. Och ordet karuseller. Och ordet choklad. Jag skulle vilja att en ny katastrof hände snart, nånting helt ohållbart, som till exempel om det visar sig att en man i Canada i hemlighet har samlat colaburkar i sextoifem år i en stor lagerlokal i den laglösa bushen, och när han dör och i sitt testamente överlåter sin otroliga samling till sitt barnbarn så får omvärlden för första gången reda på samlingen, och blir först fascinerad, men sen märker folk att de äldsta colaburkarna innehåller någonting megagiftigt som inte går att återvinna, och att den extrema koncentration av det megagiftiga ämnet som bildats eftersom att han har flera tusen burkar är mer än vad jorden kan ta hand om och det är omöjligt att förstöra, och ämnet sipprar ut när man gör sig av med burkarna, och därför kommer denna intet ont anande man att helt enkelt ha förstört jorden för all framtid bara genom att helt oskyldigt ha ägnat sig åt att spara dessa burkar.
Ja jag skrev detta på natten. Jag blir lite underlig då.
