Nonsens

Camping i Norrlands mörka skogar.
Livet i husbil.
On the road.
Vars man än vänder sig, lukten av fot. Man känner sig i egenskap av människa som del av en underrepresenterad art efter tio mil då man sett fem älgar, noll människor. Vilket även leder till att man känner sig lite hotad och beslutar sig för att vända om när man tar en bensträckare i skogen och stöter på en benknota. Man minns inte längre dagen då man förkastade både behå och deodorant. Betydelsen av begreppet "civilisation" blir mer och mer oklart, medan både klädmärket "Mulligt och gulligt" och restaurangen "Paltzerian" har letat sig in i ens medvetande. Ja, man börjar till och med gilla "Den som dör får se" med Markus Krunegård i brist på annan sysselsättning. Vad som började som en oskyldig imitation av Jens Persson i "Ingen bor i skogen" har utvecklats till en fullblodig bondska som vräker fram närhelst man öppnar munnen. Ens hud har blivit så fet som vore den gjord av bearnaise, och man känner att man, både för sin egen och andras skull, borde överväga att sitta några månader i karantän innan man åter börjar socialisera. Och i övrigt ser man ut som något som bara borde kasta in handduken och ta anställning på Gringotts bank, och luktar därefter.
This, my friends, is life on the road.