Du lider av allt, du har mycket ouppklarat, vi förstår inte varann, men på den där sidan Juni betydde du allt.
Jag har nog inte förväntat mig att jag någon gång under mitt liv skulle sträcka ut handen mot någon idol och röra den, jag har nog aldrig ens tänkt att det skulle kunna hända, så det var nog därför allt kändes så oväntat och upp och ner när jag plötsligt stod där vid kravallstaketet med min hand på Markus Krunegårds arm bredvid massvis med andra händer.
Melissa Horns spelning spenderade vi med att sitta och spoila för alla andra genom att bara vara rätt ointresserade av vad hon gjorde och därför inte orkade sitta där med spetsade öron och full koncentration utan istället vara sådana där personer som alla vänder sig mot och stirrar irriterat på när spelningen är över. Men till och med jag var tvungen att fälla en liten tår när hon sjöng en låt som prickade rätt in. I övrigt så var hon bara världigt Lars Winnerbäckig. Salem al Fakir sedan var väldigt vacker men väldigt tråkig. Hans krull såg nyduschat och flygigt ut och det fanns stunder då jag kände the urge to kasta mig upp på scenen och borra ner huvudet i det. I övrigt var Keep on walking bättre i verkligheten än på radio, Good Song och Astronaut var sämre och jag och en lång man bredvid mig hade en good thing going då han såg väldigt stel och ointresserad ut och jag såg väldigt stel och ointresserad ut, så vi kunde bara stå där och vara stela och ointresserade, utan att känna den här pressen som bildas då människorna runt en är väldigt inne i allt medans man själv vill gå och hänga sig av tristess. Dock så kände jag mig rätt så irriterad på människorna som skulle ta sig ut från folkmassan framme vid scenen, för jag menar, det där med Moses och havet som delade på sig kanske låter bra på papper, men Sesam öppna dig biter inte så bra på mig, och jag kommer inte att dela mig mitt itu bara för att ni trycker rakt framåt mot mig. Ni får istället gott vänta tills jag har flyttat mig. Vilket tar drygt en sekund eller så.
Markus sedan var väldigt underbar och vacker och svettig på det där sättet att man inte finner några ord att beskriva det med. Och även om det med marginal var bäst av allt så är det det jag kommer att skriva minst om.
Men det här var mina Umeå Open-spelningar i ord. Även fast ord aldrig egentligen räcker till för sånt här.
Melissa Horns spelning spenderade vi med att sitta och spoila för alla andra genom att bara vara rätt ointresserade av vad hon gjorde och därför inte orkade sitta där med spetsade öron och full koncentration utan istället vara sådana där personer som alla vänder sig mot och stirrar irriterat på när spelningen är över. Men till och med jag var tvungen att fälla en liten tår när hon sjöng en låt som prickade rätt in. I övrigt så var hon bara världigt Lars Winnerbäckig. Salem al Fakir sedan var väldigt vacker men väldigt tråkig. Hans krull såg nyduschat och flygigt ut och det fanns stunder då jag kände the urge to kasta mig upp på scenen och borra ner huvudet i det. I övrigt var Keep on walking bättre i verkligheten än på radio, Good Song och Astronaut var sämre och jag och en lång man bredvid mig hade en good thing going då han såg väldigt stel och ointresserad ut och jag såg väldigt stel och ointresserad ut, så vi kunde bara stå där och vara stela och ointresserade, utan att känna den här pressen som bildas då människorna runt en är väldigt inne i allt medans man själv vill gå och hänga sig av tristess. Dock så kände jag mig rätt så irriterad på människorna som skulle ta sig ut från folkmassan framme vid scenen, för jag menar, det där med Moses och havet som delade på sig kanske låter bra på papper, men Sesam öppna dig biter inte så bra på mig, och jag kommer inte att dela mig mitt itu bara för att ni trycker rakt framåt mot mig. Ni får istället gott vänta tills jag har flyttat mig. Vilket tar drygt en sekund eller så.
Markus sedan var väldigt underbar och vacker och svettig på det där sättet att man inte finner några ord att beskriva det med. Och även om det med marginal var bäst av allt så är det det jag kommer att skriva minst om.
Men det här var mina Umeå Open-spelningar i ord. Även fast ord aldrig egentligen räcker till för sånt här.
Kommentarer
Trackback
