Människor.

Min kusin långt borta som gick med sin pojkvän längs vägen som gick längs landet och bergen och dalarna och kullarna och solen som lyste på allt land och åkrar och träd och flugor och hon hade rött hår med mycket lockar i och han hade hår som såg ut som långa korvar och solen lyste på deras hår och de gick längs vägen med händerna om varandras ryggar tror jag och de älskade varandra och vi åkte förbi dem i en bil och vinkade åt dem och de såg ut som lycka och solvarmt rött hår och de var vackra. När vi spelade kubb med han med korvar i håret som älskade min rödhåriga kusin så skrattade han när jag råkade riva ner kungen och sedan dess så tycker jag att alla män med toviga hårkorvar är elaka men vackra. Min andra kusin långt borta hade ett vackert namn och hon ritade jättefint och farmor hade ett porträtt av henne ovanpå sin tv, där hade hon brunt hår och stora glasögon men när jag såg henne igen så var hennes hår svart och hon skulle fara på Arvikafestivalen och se Tomas Di Leva. Och på hennes röda tröja så fanns ett tryck av körsbär som såg ut som dödskallar. Jag undrade om det verkligen var hon men hon ritade fortfarande jättefint. När jag gick i Sävar igår så kom en ung man springandes och han hade svarta tjorviga lockar och en lång svart tygkappa och ett tunt ansikte och en pizza i handen och jag tänkte att det där är nog Bob Dylan.    

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0