Nonsens

Kristian Anttila kommer till Umeå på min moders födelsedag 22 maj och jag vet inte vad jag ska göra. Mestadels känner jag panik, precis som jag känner inför Babyshambles på Arvikafestivalen. En panik som inte kommer att försvinna förrän jag står nere på Preem och läser upp bokningsnumret för någon stackars helgjobbare. Men jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till när det gäller Kristian. För han är ju den enda artist förutom Noah and the Whale som jag känner är min. Jag har tillängnat honom till mig själv. Han är min och bara min pojkspolingspoet. Så nu är frågan om jag febrilt ska stå framme vid scenen och hoppa upp och ner och känna enorm glädje över att få vara där tillsammans med alla andra eller göra allt i min makt för att på något konstigt sätt sätta stopp för konserten eftersom att han är min och jag inte vill dela med mig av honom till alla andra umeåbor. Jag inser att jag framstår psykopatisk, men ibland så dyker det upp någon här i världen som pratar in i hjärtat på en och säger allt på rätt sätt, sätter alla ord i rätt ordning, och man vill ha den människan för sig själv. Det är han. I alla fall as far as music goes.