Nonsens

och vi flyger fram som skrot genom rymden.

Jag lyssnar verkligen gång på gång på "Jag har varit vilsen, Lisa", vilket betyder att jag kommer att vilja åsamka sura uppstötningar över den om någon vecka eller så. Men så är det med allt som är överdrivet bra i början. Eller nej. Inte allt. 

Igår sjönk jag ner i sjukt låg melankoli och var tvungen att gå ut och gå länge och långt och helt barfota så jag gick mot stan så långt jag kunde innan jag kände att Om jag går längre nu så kommer mamma bli orolig. Och förklaringar är hemska. Varför ska man vara så ärlig och förklarande hela tiden?

Men! I alla fall, när jag gick där i godan ro så kom en kvinna i träningskläder cyklandes med en hund. Hon såg ut som någon som ler och hälsar när man går förbi, så jag gjorde mig beredd. Men ack så fel man kan råka ha ibland. Jag sa mitt blygsamma lilla hallå, men hon, hon kollade först på mina lysande bleka fast vid detta tillfälle smutsiga fötter, och sedan på mina ögon, sen på fötterna igen, sen på ögonen. Hela tiden med en min av avsmak. Och utan att säga hej. Hon kanske inte gillar fötter. Eller så tror hon att luffare smittar. Eller så var det nånting hon saknade där hon kom i sina dyra Intersport-kläder. Men det verkar ju oartigt att fråga. Men jag är glad att jag inte ska bli sadhu i Sävar. I längden hade det ju känts drygt att få kalla handen hela tiden.