Nonsens

Jag vet inte riktigt hur man påbörjar något för att det ska bli finstämt och handla om hur fint det var igår och hur sommarkvällar smög sig in, tog besittning och orsakade små vita sår på min mobil. Och smuts på mina trampdynor. Och att sitta i gräs som ser grönt ut på ett sätt som man inte trodde var möjligt och hitta en fyrklöver, min andra hittills i livet. Jag har blivit stucken i foten av getingar två gånger och jag har hittat en fyrköver två gånger. Känna vinden som är alldeles varm när man cyklar och lyssnar på The times they are achanging, och hjärtat som slår hårt och fort fast det inte behövs, prata om människor med människor, se nånting i någons ögon som gör att man måste känna all dennas lycka och förväntan men mitt i allt hop känslan av att när man är ensam igen måsta lyssna på Elegi om och om igen tills den trycker undan alla tankar och saknad som gör att man måste göra sig av med något vad som helst eller riva sig på benen. Utlopp. I alla fall. Pågrund av en tystnad som är så högljudd att det ringer i öronen. Och sen när man cyklat hem en händelse som kastar omkull allt igen. Och sedan vakna 4.44 av att regnet öser ner över alltihop. 

och meningen med livet var mest en känsla som kom och gick.