Nonsens

Jag har tänkt på saker.
Alltså Victoria och Daniel fick ju en tusendelars-servis i bröllopspresent från svenska folket. Och då måste jag ju fråga mig. Hur gick detta till?
Först så måste jag fråga mig, hur stavas ens servis? Är det liksom bara rent och slätt servis, eller är det en mer svettig stavning typ service, eller är det något sådant där sjukt mirakulöst ofattbart som t ex ceurvaiuce? Men när det kommer till kungahuset så ska det ju vara lite extra guldkant så vi säger som att det stavas ceurvaiuce.

I alla fall, det jag från början siktade på att komma till är; hur stor presentångest måste inte den människa som skulle bestämma present ha haft? I liksom helt vanliga fall så sitter man ju där och tänker ut saker i huvudet och försöker göra den ena fina kopplingen efter den andra, men det blir aldrig nog fint och personligt, och man lyckas alltid ha en enorm idétorka rent allmänt så fort presenter kommer på tal. Det duger med att någon viskar ordet present för att det ska bli blankt i huvudet. Så hur stor kan inte pressen ha varit den här gången? Hade det fallit på min lott att hitta på en present till det här bröllopet så hade jag på en gång rullat ihop i en hög på golvet, hållt mig lite apatiskt om magen och i stegrande volym sagt Jag pallar inte trycket JAG PALLAR INTE TRYCKET! JAG PALLAR INTE TRYCKET!!!  Så hur gick det till när de bestämde detta egentligen, vem pallade trycket? Var det Reinfeldt som i vintras (för jag antar att sånt här gör man inte som en impulsgrej en dag i förväg) satt hemma framför brasan med sin fru, en filt över benen, cocker spanieln sovandes i en kringla på mattan, det halvfulla vinglaset ståendes på soffbordet med lågorna lite gemytligt reflekterandes i sig, ögonlocken lite halvt stängda efter en hård dag på jobbet, plötsligt bara sa med lite halvrosslig röst: "- Tjaa, Filippa, om de inte helt enkelt ska få en tusendelars ceurvaiuce? Bara något litet sådär."