Nonsens

När Internet har gått in i ladan, dragit fram det tjockaste repet, knutit en redig gedigen knut och hängt sig så får man dels 1. abstinens och känsla av att leva i avskildhet och känslan av att man är död, inte bra alltså, men samtidigt ett tecken på att jag aldrig skulle klara av att flytta till en ensam stuga i norrlands övre inland, och detta tecken tackar jag inte nej till, och dels 2. FANTASI! Istället för att läsa bloggar och lyssna på spotify så lyssnade jag på Windows Media Player och kollade igenom samtliga bildmappar på min användare. Mestadels svartvita googlebilder på nerknarkade män inom musikbranschen, men som ordspråket lyder, MUSIK SKALL BYGGAS UTAV KNARKANDE DEPRIMERADE MÄN SOM ÄR NÄRA DÖDEN, AV KNARKANDE, DEPRIMERANDE MÄN SOM ÄR NÄRA DÖDEN BYGGER MAN MUSIK. Faktum. Att musik byggs utav glädje är ju ren och skär lögn och båg. Det är ju så sjukt långt ifrån sanningen att det är helt sjukt.
MEN! Nu känner jag att jag måste byta rad för att det inte ska se så klottrigt ut.


Sagt och gjort. I alla fall. Nånting började koka inom mig när jag till tonerna av "Jag har vart i alla städer" såg hjärtskärande bilder av en nyduschad och rökande Pete Doherty, en leende och lockig Ulf Lundell och en man med händerna uppsträckta mot himlen fara förbi. Det kändes vackert. Så nu, för att fira att mitt internet med svansen mellan benen insåg att det hade no clue om hur det skulle få till den där gedigna knuten och inte kom undan den här gången heller, tro mig, det var inte första gången det kände för att packa ihop, göra en lång lista med bilder och texter. För att få någon sorts struktur på denna lista bilder så ska jag även tilldela dem olika utmärkelser som verkar relevanta. Det var svårt att förklara tydligen. Ja ni får väl se för guds skull.



Bildmappens mest citerade: "Förlåt om jag är bitter och cynisk, men du vet hur det kan va" // Lars Winnerbäck. Kommer till pass i  åh så många situationer.



Bildmappens mest nyvakna men ändå dödligt begärliga: Gustaf Norén.



Mest malplacerade: Min kära Alfons, där han dök upp bland bilder av ovan nämnd karaktär.



Bilden som ger en den finaste känslan i magen: Håkan.



Mest sommar 2009. Jack.



Bildmappens mest åttan-nostalgi-framkallande: Sad Pandan som har det uttryck som någon som just utbrustit "Nåh Typiskt" besitter.



Bilden som mest av alla fick mig att känna: Exakt varför var jag besatt av denna? Jens. Big in Japan.



Mest knarkiga. Helt klart. Pete.



Bilden med bäst humör. Jag vill seriöst bara skratta och snurra runt när jag ser den.


Och That's it. Nu orkar jag helt enkelt inte ladda upp fler bilder för det hör helt klart inte till livets goda. Men nu har jag åtminstone fått riktigt krama ur den brinnande känslan av att måsta få trycka obehärskat på tangentbordet som innefinner sig efter fyra dagar i total internetexil. Yeah well it's nice to be back.