So it is what it is (kanske är jag kär i dig)
det enda bra som kommit ur litterär gestaltning.
sapfo ftw. (hoppas formateringen inte blir köttad p_p)
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
jag älskar och hatar hur änniskor kan vara det underbaraste och mest fruktansvärda samtidigt, bara genom att vara där på en armlängds avstånd och få en att citera håkan hellström och säga Åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort.
