Nonsens

I stockholm, går gatan fram i mörkret, ser tusentals ljus glittra från kanten av bron och ljudet av stan som ett radioaktvt sönderfall och tänker, den här staden, den är ett monster. Känner igen människor jag aldrig sett, alla ser ut som samma, sitter på borgarcaféer och mår dåligt men bra över en chailatte, halvligger i en soffa i ett annat café i en källare och äter bönsallad och har tusen oförklarliga tovor i håret. Slösar några timmar på ett hopplöst fall, spårar ur och dricker te i ett hotellrum som mest liknar en städskrubb, sover bättre än någonsin annars. Går in i en affär och hamnar i himlen, letar efter kinarestauranger. Inleder ett kärleksförhållande med Seven Eleven. Går dit två gånger inom loppet av en halvtimme, köper tvivelaktiga påsar med bananchips. Älskar staden på kvällen och promenaderna och vandrarhemmets storslagna litenhet men blir slutkörd över staden om dagen. Hatar T-centralen. Står vid bögringen och sjunger på Trelleborg-Travemünde-Världen. Köar utomhus tills lungorna sprängs av kylan. Deltar på ett livs konsert, en episk episk upplevelse. Sover så gott så gott och missar bussen hem. Hittar en annan. Åker buss en hel dag och lyssnar på två främlingar som hittar varann, pratar i två timmar, som ler när de skiljs åt. Önskar att vi haft en dag till, hatar att komma hem. Men stockholm, some pretty concrete sky.