Nonsens

Jag tänker på i somras då jag vinkade till skäggiga män från en kulle och de vinkade tillbaka och jag kände sommaren som sköt pilar i mig.
Och jag tvingar fram tankar på våren och hur vattnet glittrade och det låg löv i min religionsbok.
Och nu. Hösten. Och hur det är mer tydligt än det brukade. Och hur man kan tänka på en människa ofta. Och ligga och bli skakande kall vid en älv, förstenas av stjärnhimlar och konsumeras av Bob Dylan och dans dans dans dans dans. Och imponeras och fastna i ögonblick (pågrund av leenden och ögon och sånt). Och Bob Dylan och dans dans dans.