när man varken förr eller senare känt sig mer tattar
mina fötter är fortfarande kalla.
i runda blåa glasögon går själv barfota genom stan och har på sig färgglada linnekläder som fladdrar runt kroppen och flätor och lila systemetpåse med skor i och blåser ut vackra rosaskimrande såpbubblor ur en burk som man till sin stora lycka just fick i barnboxen på max och alla ler mot en med hjärtat och ens eget hjärta pulserar snabbt för idag har man både svept två och en halv koppar kaffe och ramlat lite huller om buller i en skog så att ögonen känns lite konstiga och varma och vid valstugorna ler den där unga vänsterpartisten stort mot en och hälsar och frågar om man vill veta något eller om man bara lite allmänt går omkring och blåser bubblor, svarar jo så är det nog, och han säger att det ska man fortsätta med, sossarna frågar om man inte fryser om sina fötter och man svarar jo, och de frågar om man har hört talas om kronisk benhinneinflammation och man svarar näe, men vad hade de förväntat sig, och de säger att om de hade haft ett par extra skor så hade man ju fått dem, man ler och blåser vidare, folk följer en med blicken men ingen verkar sur. Man känner lugnet men undrar varför man gör som man gör och varför inte alla andra gör det. Varför man är som man är. En dag som denna när man varken förr eller senare känt sig mer tattar men aldrig heller mer bra till mods och tänker att det här är min pryl (ni vet som The Pranksters där alla hade sin pryl och alla gillade allas prylar). och efteråt när fötterna fortfarande är så kalla.
i runda blåa glasögon går själv barfota genom stan och har på sig färgglada linnekläder som fladdrar runt kroppen och flätor och lila systemetpåse med skor i och blåser ut vackra rosaskimrande såpbubblor ur en burk som man till sin stora lycka just fick i barnboxen på max och alla ler mot en med hjärtat och ens eget hjärta pulserar snabbt för idag har man både svept två och en halv koppar kaffe och ramlat lite huller om buller i en skog så att ögonen känns lite konstiga och varma och vid valstugorna ler den där unga vänsterpartisten stort mot en och hälsar och frågar om man vill veta något eller om man bara lite allmänt går omkring och blåser bubblor, svarar jo så är det nog, och han säger att det ska man fortsätta med, sossarna frågar om man inte fryser om sina fötter och man svarar jo, och de frågar om man har hört talas om kronisk benhinneinflammation och man svarar näe, men vad hade de förväntat sig, och de säger att om de hade haft ett par extra skor så hade man ju fått dem, man ler och blåser vidare, folk följer en med blicken men ingen verkar sur. Man känner lugnet men undrar varför man gör som man gör och varför inte alla andra gör det. Varför man är som man är. En dag som denna när man varken förr eller senare känt sig mer tattar men aldrig heller mer bra till mods och tänker att det här är min pryl (ni vet som The Pranksters där alla hade sin pryl och alla gillade allas prylar). och efteråt när fötterna fortfarande är så kalla.
Kommentarer
Trackback
