Att kamma sitt hår.
Jag beslutade mig för att kamma mitt hår eftersom att det hade så att säga klivit in i en fas av obehindrat self-destruction, doom, frisyrers svar på armageddon osv osv.
Detta slutade självklart i fysisk och psykisk misär.
1. Det börjar redan i duschen där jag tacklar mitt hår på offensiven med allsköns balsamflaskor, det vill säga, jag tar vad jag hittar och sammanlagt går det säkert åt ett par deciliter. Redan här trillar ungefär en fjärdedel av mitt hår av, det vill säga dött hår som endast hållits uppe av tovor, you know the drill.
2. Kammen åker fram, jag börjar ångra detta, uppdraget verkar omöjligt. Efter denna fas har jag ungefär hälften så mycket hår som innan.
3. Jag inser att boven i dramat är den dreadlock som sedan länge, likt Sauron i Sagan om ringen, likt Voldemort i Harry Potter, likt Mårran(som knappast behöver en närmare introduktion), plöjt fram obehindrat över mitt hår och vävt in det i miserabelt tillstånd av total olycka. Det finns bara en sak att göra - klippa av den.
4. Klipper av dreaden. Klipper även lite i den i rent intresse av vad som dolt sig där de senaste månaderna, men det hör inte hit. I alla fall. När jag tittar upp i spegeln är detta vad som möter mig:
- Från luggens början på den vänstra sidan till höger öra (framför vilket dreaden förut satt) råder komplett potta, tänk Justin Bieber (eller pojkarna på dagis), varefter det övergår i lång, rak, platt hästsvans bakom höger öra. Det liknar allt som allt någon som haft hockeyfrissa, insett att den looken kort sagt var ett terrible mistake och börjat spara ut det och att utväxtprocessen kommit ungefär halvvägs.
Det är när man möts av detta i spegeln som en viss överlevnadsinstinkt kallad självdistans kickar in om ni fattar.
Detta slutade självklart i fysisk och psykisk misär.
1. Det börjar redan i duschen där jag tacklar mitt hår på offensiven med allsköns balsamflaskor, det vill säga, jag tar vad jag hittar och sammanlagt går det säkert åt ett par deciliter. Redan här trillar ungefär en fjärdedel av mitt hår av, det vill säga dött hår som endast hållits uppe av tovor, you know the drill.
2. Kammen åker fram, jag börjar ångra detta, uppdraget verkar omöjligt. Efter denna fas har jag ungefär hälften så mycket hår som innan.
3. Jag inser att boven i dramat är den dreadlock som sedan länge, likt Sauron i Sagan om ringen, likt Voldemort i Harry Potter, likt Mårran(som knappast behöver en närmare introduktion), plöjt fram obehindrat över mitt hår och vävt in det i miserabelt tillstånd av total olycka. Det finns bara en sak att göra - klippa av den.
4. Klipper av dreaden. Klipper även lite i den i rent intresse av vad som dolt sig där de senaste månaderna, men det hör inte hit. I alla fall. När jag tittar upp i spegeln är detta vad som möter mig:
- Från luggens början på den vänstra sidan till höger öra (framför vilket dreaden förut satt) råder komplett potta, tänk Justin Bieber (eller pojkarna på dagis), varefter det övergår i lång, rak, platt hästsvans bakom höger öra. Det liknar allt som allt någon som haft hockeyfrissa, insett att den looken kort sagt var ett terrible mistake och börjat spara ut det och att utväxtprocessen kommit ungefär halvvägs.
Det är när man möts av detta i spegeln som en viss överlevnadsinstinkt kallad självdistans kickar in om ni fattar.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Haha, likt Mårran ;)
Trackback
