Men nu ska vi bli främlingar för varann.
Är inne i något sorts tillstånd, måste ha blivit till i efterdyningarna av min feber då jag inte förstod någonting av det som varit. Och jag har undrat över när man var liten, vad väntade man sig egentligen av livet? Och hur vart det såhär? Var det dethär man väntade sig, hade man velat att det skulle bli såhär eller hade man väntat sig något bättre, hade man försökt förhindra dethär om man visste att det var det som väntade?
för att det är nu som man kan tillbringa två dagar i sängen med den underbaraste person man vet och det känns lika stort som att en miljon människor demonstrerar på gatorna. och det är inget fel med det.
Åh
Jag har nu konstaterat:
Jag behöver ha en klump i maggropen för att kunna fungera normalt.
"Och rätten att ge upp för nån är den sista rätt man har"
ja, jag måste ju säga att jag ibland tänker att, hur länge kan det egentligen vara såhär? det måste ju vara en slags kvot som blir fylld. då jag liksom måste späda ut det här med någonting mer bekant.
Det är så det känns alltid, ungefär såhär
http://open.spotify.com/track/1rMyOv7IzOG3EvJcLyPQGU
"och jag undrar, vad du gör däruppe nu, när allt som borde kunnat hända hände" -- alltid tänker man att det är så det måste bli
