Nonsens

Det är något med att springa mitt i stan mitt på gatan mitt i natten som är så perfekt. Ibland på Haga medans man skriker VAD ÄR DET HÄR och ibland när någon har nåt att säga en som sådär inte behöver komma fram för att förstås

Och ibland, som denna kväll, i pausen mellan akterna i Otello då man med en människa som är sådär riktigt bra, springer mitt i gatan och skriker och sedan dricker kaffe i genomskinliga plastmuggar. Och i ögonvrån när man springer med denna ser dennas långa ben i svarta jeans som ser ut så exakt som i april då jag sprang längsmed ett par andra långa ben i svarta jeans och jag kände herregud det är bara en månad kvar nu men det är skit samma för saker är redan tillräckligt episka som de är, behöver inte älska minnet av april nåt alls längre om jag tänker efter. Och planen skrotar jag för

jag borde ringt men att ringa nu känns lite fånigt och kort.