Nonsens

Tror jag är rädd för att bli lycklig eller nåt, det är det som verkar mest rimligt som förklaring, vad bra som än händer tänker jag altid att det här kommer jag snart att sakna jättemycket, fast det inte ens måste va så. Och känslan av att Det här som jag har nu, det kommer jag snart att sakna, och ändå inte klara av att uppskatta det, känns liksom tom och ihålig på nåt vis. Och jag väntar alltid med att vilja ha saker tills jag är tvungen att måsta sakna det.  

Men igår på vägen hem så älskade jag alla som klev på bussen för det kändes som att det liksom hörde till på nåt vis, som en självklarhet.