och att komma hem: och finna: inget
Åh jag förstår inte.
Hur det helt plötsligt bara kan gå åt helvete med allt. från ena veckan till den andra.
och fyrtio graders feber och livet har knappt förut varit mer motbjudande. (och vaknar så svettig att de dyblöta lakanen ligger klistrade mot alltigenom fuktiga hud) men det är den fysiska biten. (går att handskas med).
jag vet inte om livet varit bättre, det har det nog kanske men iallafall inte på detta sätt, känslor föds ur ögonblick nu och det är en skillnad. det är en så jävla stor skillnad. alltså Jenny, jag tror inte att jag trivs med att vara lycklig.
Jag fattar inte hur det kunde bli såhär och nu vet ja inte vad jag vill me nåt, känns ju helt värdelöst. jag försöker njuta av stunderna då det känns som att det inte gör så mycket. Jag tror som sagt att jag på nåt vis är rädd för att bli lycklig för att slippa bli besviken men det blir man ju likt förbannat ändå.
