Jag tror inte på ett liv efter detta sa Raskolnikov.
"Han vandrade runt utan mål. Solen höll på att gå ned. Ett besynnerligt svårmod hade gripit honom på sistone. Där fanns ingenting särskilt frätande eller brännande, men det fick honom att känna att det skulle pågå ständigt och att han framför sig hade åratal av kallt, förstenande svårmod – ett slags evighet på fotsbredd mark. I kvällningen brukade denna känsla ansätta honom starkare än annars."
Kommentarer
Trackback
