Nils Ferlin och Thåström, bättre kombo än de flesta.
Thåström – Brev till 10:e våningen
Ett minne. / N. Ferlin
Skimrande vitt som det vitaste silver; var vattnet vid Vinga fyr.
Rökskyar bolmade, måsarna skreko och luften var bräddad av glädje och eko. Av främmande länder och äventyr.
Gud, har jag sagt, o du levande X i det minsta och finaste ting, snäckornas gud, och förnyelsens gud
du som hinduerna ser som en flammande ädelstensring
elektriska bälte av under och kraft som spänner all världen omkring;
lys på mitt liv.
Gud, har jag sagt, du som talade nyss ur de bristande isarnas dön
– guld har du strött över vågornas välv, guld över klippornas krön.
Aldrig jag visste; som nu, och förnam vad världen är väldig och skön. Herre ditt ansikte ser jag idag och viskar dig vilset en bön;
”Väck den ej mera,
min fråga som hörde sitt eko och grät.
Släck den,
förintelsens låga i nervernas blodiga nät.
Se på mig,
maskarnas like,
Herre jag ber dig ju blott; lär mig att älska ditt rike
och bära de dagar jag fått.”