När till och med tystnaden tappat en ton i sin klang
Hur kan du se dig över axeln och säga Det blev som det blev?
if you happen to find me eathable
Vad talar emot?
Mina ben är rastlösa. Där ute är det gult rött orange.
Idag är jag bara här. Mitt rum är stökigt fult hemskt och fel.
Läxa det går inte. Gå höstpromenader det går.
Jag vill aldrig mer gå över broar. Jag tror jag ska bli oerhört galen i någon istället.
Blaha blaha.
Idag är middagen sen.
Idag är allt lite sent påkommet.
Vad talar emot snälla kan inte något bara tala emot?
What can I say that is simpler than Now is all there is
Jag har varit rädd rätt så länge nu och jag saknar dig mer än jag tror att du förstår.
And I'm always gonna want to blow your mind
De betraktar på oss när vi pratar och skrattar obehärskat
de betraktar oss när vi går tysta bredvid varann
och de älskar det de ser.
???
And in my lucid moments I can see that the heart may be the weakest part of me
Vissa dagar vaknar man och bara måste ligga i sängen och kolla på äppelträdet länge för att det ser fantastiskt ut, slå huvudet i busstaket, sova i tre timmar i en fåtölj i stadsbiblioteket med jackan som kudde och få ont i hela kroppen för att fåtöljen är helt kvadratisk men det är inte kroppen, äta hundra hummusmackor, sitta med Björn på en trottoar och skriva Jens med tandkräm, äta äpplen som snart faller ner från trädet, bli kall om fötterna och sniffa olivtvål. Och lyssna på Noah and the whale.
Jack.
Och hur är livet i er stad och känslorna ni har?
Jag äter lakrits och jag fattar inget för jag har ätit en hel 200gramschoklad helt själv idag och jag är inte ens sugen på lakrits och det fastnar i tänderna och allt blir ett helvete utan dess like. Nej. Att åka buss långt är det bästa. Imorrn är det val. Nu tror jag att jag ska duscha. Tända rökelse. Läsa På Drift.
Och fastän allt är skit är himlen ganska fin
(nä inget är skit jag ville bara skriva det för att himlen var fin)
Turistjävel för en dag
Rheumatic Fever
Och alla talar om dig Hurricane
Men du är som jag och lika barn leker bra
katt
Och om jag ställer mig mitt i solen för dig
Hur kan man glömma vad man lever för?"
när man varken förr eller senare känt sig mer tattar
i runda blåa glasögon går själv barfota genom stan och har på sig färgglada linnekläder som fladdrar runt kroppen och flätor och lila systemetpåse med skor i och blåser ut vackra rosaskimrande såpbubblor ur en burk som man till sin stora lycka just fick i barnboxen på max och alla ler mot en med hjärtat och ens eget hjärta pulserar snabbt för idag har man både svept två och en halv koppar kaffe och ramlat lite huller om buller i en skog så att ögonen känns lite konstiga och varma och vid valstugorna ler den där unga vänsterpartisten stort mot en och hälsar och frågar om man vill veta något eller om man bara lite allmänt går omkring och blåser bubblor, svarar jo så är det nog, och han säger att det ska man fortsätta med, sossarna frågar om man inte fryser om sina fötter och man svarar jo, och de frågar om man har hört talas om kronisk benhinneinflammation och man svarar näe, men vad hade de förväntat sig, och de säger att om de hade haft ett par extra skor så hade man ju fått dem, man ler och blåser vidare, folk följer en med blicken men ingen verkar sur. Man känner lugnet men undrar varför man gör som man gör och varför inte alla andra gör det. Varför man är som man är. En dag som denna när man varken förr eller senare känt sig mer tattar men aldrig heller mer bra till mods och tänker att det här är min pryl (ni vet som The Pranksters där alla hade sin pryl och alla gillade allas prylar). och efteråt när fötterna fortfarande är så kalla.
Håkan min kära Håkan.
...
Jag känner mig omtöcknad. Så här efteråt.
Jag ser hur du glittrar, jag ser det i dig
Men jag ville inte förstå
Tanken slog mig när jag åkte på spö
och jag hittade något långt och trassligt i mitt hår
Jag tror jag ska passa på och kamma mig när jag åker hem och äter imorrn.
..........
Ta min hand och kom så går vi vidare
Allt det som händer nu är ingen slump och det kommer aldrig heller bli som förr.
Det är när jag ensam i natten går barfota ut i Östra Ersboda för att känna Septemberluften och glo på en stjärnhimmel som jag ser det. Och när jag ser det, verkligen verkligen inser det, att det är emot naturlagarna och fysikaliskt omöjligt för saker att någonsin! någonsin! någonsin! bli som förr någonsin igen, så inser jag att det existerar en del i mig, hur mikroskopisk den än har känts ibland, som alltid kommer att älska allt som var. Älska att se reflektionen av mina randiga tröjor som successivt växer sig större ju närmare jag kommer de oranga dubbeldörrarnas glasrutor, älska att se Corpse Cultivator spela på avslutningskonserten, älska att äta dubbla dagismackor i matsalen, älska att ha praktiskt taget de flesta jag känner inom en överskådlig radie, älska lukten av lärarnas handkrämer. Älska att klottra i matteboken. Men det behövde kanske bli ett avslutat kapitel, läggas bakom, innan den biten i mig blev stor nog för att synas och värd nog för att älskas. För nu när allt det där är avslutat och oföränderligt så kan jag se på det och veta att inget av det kommer ändras, och därmed aldrig bli sämre eller göra mig besviken. Och jag älskar det.
Del ett av livet är avslutad och nu inser jag det.
jag är ensam men ärlig mot mig själv
Men jag gillar människor. Det är sant. För det gör jag verkligen.
För när jag ser dig smäller kistlocket upp
Allt för att få gå över Tegsbron. En. Gång. Till.
Men inget är för evigt, det är väl underförstått
Jag lyssnar på Lars Winnerbäck nu. Då var det dags igen. För höst. Men det anade jag ju.
It's complicated out here
Och det räcker för mig nu för tiden.
Himlen var ett underverk i ett dygn.
Jag försöker lära mig att plugga men det går sådär för det skaver mot allt som mitt liv har blivit och är. Det sommaren gjorde mitt liv till. Och jag går rakt fram på stan och ser ingenting för solen trycker men det visar sig att jag går rakt emot en legendarisk underlighet och vi går.
Och jag kramar människor och vill att hösten ska explodera över mig. Men det går sådär.
Meet me in Chinatown for opium and tea.
