.
nu har jag gjort ett album med bilderna. den som läser vad som står i det måste nog dö sen.
när vi blev fulla, för kärlekens skull.
Jag känner för att fotografera bleka bilder fast jag kan inte, och jag känner för att vara sådär ni vet lycklig. Det är mörkt ute så jag tror jag ska gå ut och gå länge med hundarna. innan det är svart. och kaffe har jag druckit. Jag kan inte vara vaken längre, jag kan inte ens sova längre, så jag lägger mig i soffan istället, du har rätt, det är liksom lättare där. snart snart far vi. och vi får se vad som händer imorgon.
I know you feel like there's nothing to feel

det känns som att jag hellre dör än går ut med hundarna just nu, jag är så trött
Istället ligger man på rygg och ältar minnen
00.50 jag kan inte sova. Jag sover inte, jag ligger och tänker på vilken kväll som varit livets bästa. Och det är mer än bara en sorglig kliché, som det heter. När man tänker på sånt så känns det i magen. Och det gör det också när man tänker på leenden. och ögon. Jag rullar omkring som en galning i sängen, jag sover inte. Jag går upp och dricker vatten och lyssnar på Hästpojken istället. Hästpojken är mitt bästa. Hästpojken och Bob dylan. Jag sover inte. Jag sitter här halvt naken istället, man kan inte sova i tröja i alla fall. Tydligen inte utan heller. Jag sover inte, jag vill äta något istället.
Det är så lätt, så lätt, att falla för saker som är svåra. Svåra saker som man tänker så mycket på att man inte kan sova.
Och jag sover inte.
Det är så lätt, så lätt, att falla för saker som är svåra. Svåra saker som man tänker så mycket på att man inte kan sova.
Och jag sover inte.
Långsam går natten, och het
Men om ingen någonsin är värd en, ska man bara vara ensam då eller?
Åh vad jag önskar att du sprang in i mig, att du sprang rakt in i mig
Jag fick plötsligt en sådan lust att jaga dig!
mina lungor känns som att de blöder åh ledsama ledsama dag
mina lungor känns som att de blöder åh ledsama ledsama dag
Åt helvete med himlen
Nu står jag kvar här med nåt hårt i min hals, nu står jag kvar här och vet ingenting alls.
hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv, ingen sjunger blues som Jeffrey lee
Tänkte bara ta chansen att konstatera fakta, och säga att när man lyssnar på Thåström så bär man på en känsla av att allt kommer gå åt helvete och att döden är enormt nära förestående.
Du och jag är miraklet här.
Framkallar bilderna från i somras, skakar så mycket att jag knappt får upp förpackningen och ler och blir tårögd när jag kollar på allt, sommaren var underbar, sedan framförallt besvikelse när jag inser att det är höstvinter regn grått kallt ensamt å sånt nu. Känner att jag vill bli Tomas Di Levas lärjunge eller något liknande, han måste vara världens underbaraste varelse, en människa springer ikapp mig med min tappade vante, blir glad. Drömmer saker om hästar som sjunger och dör fast fortsätter springa ändå och något om en vattenpipa och så. Det är mörkt idag. Man blir kall bara man tittar ut genom fönstret.
Du är mindre nu än du var förut
får väl be om ursäkt lite grann för mitt förra inlägg som var lite ... ja. Var bara tvungen att brisera ut i något.
Är det sant som de säger att man vänjer sig?
Det blir mest David and the citizens, Edward Scissorhands och rökelse och ljus och ensamhet. Varför ska man vara så överallt hela tiden, att vara ensam är bland det bästa som finns om man väljer det själv, det är sant.
(och det var ett dåligt, dåligt val att logga in på facebook idag, DERP DERP DERP DERP korvmoj och bajamaja. Jag är så superless på umeå och all dess incest att jag inte orkar romantisera fram något som inte bara är DERP DERP, jag längtar till stockholm, att få va ifred att slippa undan om mindre om två veckor far vi tack och lov för det hejdå hare så kul)
Nånstans mellan kärlek och hat
Att det är vinter det vet jag för att min största last knappast är något mer intressant än skummad mjölk och kaffe, att jag såg en hel säsong av how I met your mother på en vecka och för att dagens mest oundvikliga och jobbiga händelse är den då man måste stiga upp. När jag tänker efter så är det kanske tröstande på något vis, att vad som än kommer hända på dagen så har man ändå redan gjort bort det värsta genom att bara stiga upp.
I was hungry, and it was your world.
ibland glömmer jag vilka rubriker jag har haft och vilka jag inte har haft. You're the reason I'm a'travelin on, but don't think twice, it's allright. När man hör sånt så önskar man nästan att man är en rökare som sitter på golvet av en balkong som vetter mot en innergård nånstans i stockholm med den på lp-spelaren och och dina gula blend och benen i kors i en stor stor vit t-shirt som blir alldeles blöt av mitt nytvättade hår och bara kisa med ögonen sådär och fimpa lite ibland och du bredvid likadan (nej, jag har ingen aning om vem denna Du är, melodramatiskt nog). Men sånt kan jag önska ibland. Och ibland vill jag gå runt ensam i stora stickade saker i en stuga med trägolv på en ö och bara lyssna på Nationalteatern och doppa vaniljrån i varm choklad och sitta i fönstret och kolla på vattnet där någon förslagsvis kan ro förbi. Sånt kan jag önska ibland. och ibland önskar jag att jag skulle tappa all kontakt med någon. Och ibland vill jag kunna spela piano.
och nu finns håkans nya på spotify, hur nu detta ska gå till.
och nu finns håkans nya på spotify, hur nu detta ska gå till.
Torskar du finns ingen förmildrande omständighet
Min stora ångestfokusering just nu:
Jag redovisar. Jag berättar om hur narkosgasen Fentanyl, många gånger giftigare än heroin, tagit död på massa människor under ett gisslandrama i Moskva. Detta händer:
Jag: Ska säga något om hur gasen dödat många människor, börjar plötsligt snubbla lite lätt över orden, kollar på Signe. Känner skrattet bubbla upp. kväver det. Det kommer tillbaka. Jag fortsätter snacka om alla som strök med, men rösten skär sig i de täta vallningar av skratt som trycker upp.
Publiken: Börjar skratta.
Jag: Kan absolut inte sluta skratta, måste med jämna mellanrum avbryta mig för att bara skratta rakt ut.
Läraren, som vi kan kalla "Terrier'n"; Arg blick, upprört yviga anteckningar.
Jag: tänker: &%¤#¤#/%¤¤"/&% två veckors arbete i graven, men. Allt kan hända när det är live. Jag spydde i alla fall inte för att sedan skylla hela scenen på mensvärk. Alltid nåt.
Jag redovisar. Jag berättar om hur narkosgasen Fentanyl, många gånger giftigare än heroin, tagit död på massa människor under ett gisslandrama i Moskva. Detta händer:
Jag: Ska säga något om hur gasen dödat många människor, börjar plötsligt snubbla lite lätt över orden, kollar på Signe. Känner skrattet bubbla upp. kväver det. Det kommer tillbaka. Jag fortsätter snacka om alla som strök med, men rösten skär sig i de täta vallningar av skratt som trycker upp.
Publiken: Börjar skratta.
Jag: Kan absolut inte sluta skratta, måste med jämna mellanrum avbryta mig för att bara skratta rakt ut.
Läraren, som vi kan kalla "Terrier'n"; Arg blick, upprört yviga anteckningar.
Jag: tänker: &%¤#¤#/%¤¤"/&% två veckors arbete i graven, men. Allt kan hända när det är live. Jag spydde i alla fall inte för att sedan skylla hela scenen på mensvärk. Alltid nåt.
Borta som Atlantis i hundratusen år.



Inser hur meningslös jag är
men när jag ser dig smäller kistlocket upp
and there's no use in sit and wonder why, babe, if you don't know by now
bråkig. förströdd utströdd kanske. känner mig inåtvänd. känner bara för mycket för för många. bråkig. ska läsa allen ginsberg nu. och få tandställning. kuligt. jag tror jag ska blunda för allt tills jag känner lite mindre för lite färre. så att det blir mindre svårt någon endaste endaste gång. men det är väl att ljuga för sig själv.
Indianer
Jag tänker på i somras då jag vinkade till skäggiga män från en kulle och de vinkade tillbaka och jag kände sommaren som sköt pilar i mig.
Och jag tvingar fram tankar på våren och hur vattnet glittrade och det låg löv i min religionsbok.
Och nu. Hösten. Och hur det är mer tydligt än det brukade. Och hur man kan tänka på en människa ofta. Och ligga och bli skakande kall vid en älv, förstenas av stjärnhimlar och konsumeras av Bob Dylan och dans dans dans dans dans. Och imponeras och fastna i ögonblick (pågrund av leenden och ögon och sånt). Och Bob Dylan och dans dans dans.
Och jag tvingar fram tankar på våren och hur vattnet glittrade och det låg löv i min religionsbok.
Och nu. Hösten. Och hur det är mer tydligt än det brukade. Och hur man kan tänka på en människa ofta. Och ligga och bli skakande kall vid en älv, förstenas av stjärnhimlar och konsumeras av Bob Dylan och dans dans dans dans dans. Och imponeras och fastna i ögonblick (pågrund av leenden och ögon och sånt). Och Bob Dylan och dans dans dans.
Let me forget about today, until tomorrow
Vill vara själv och skriva ner. Lyssnar på Bob Dylan och dricker svartvinbärsté, mitt bästa. Människor var bra en kväll. Dåliga en dag. Mest var det jag.
Jag har insett hur kort tid man har på sig att vara kär i någon, du vet, hur knappt om tid man har på sig att bara vara kär i någon.
Jag har insett hur kort tid man har på sig att vara kär i någon, du vet, hur knappt om tid man har på sig att bara vara kär i någon.
det enda som betyder nåt är blodet ur din mun
Jag kramar någon i en evighet, kramar bort världen, blir trött. glömmer att tänka på det ett tag. glömmer bort att bli inspirerad. jag kan fortfarande inte gå när jag ser dig mina ben bångnar under trycket förlåt förlåt förlåt det är sant. jag skriver texter om kvällen. jag kramar folk om dagen.
min tomhet börjar sakta fyllas igen.
min tomhet börjar sakta fyllas igen.