Nonsens

lyssnar på massa akustiskt Fake Plastic Trees och annat vackert och idag var jag så att säga emo, kanske det enda emo någonsin som struntat i att lyssna på mcr till fördel för hoola bandoola band, och dansat runt på idrottslektionen och annat. bilder blir det kanske sen också för er som missade detta spektakel för självklart var jag tvungen att egofota lite, annars hade det ju inte varit på riktigt. (och det kändes som en klyscha att känna sorgen när man ser ut som nå emo). derp med mera

Alla här i Umeå ser så fina och gammeldagsa ut. Jag undrar om det är så överallt. Alla är så fina och gammaldagsa att man inte kan hjälpa sig utan måste känna sig lite ensam och skriva en sorgespelningslista med en massa Radiohead, Broder Daniel och Thåström och pynta en julgran med känslan av att det nästan var igår jag gjorde det sist. Älskar när man vaknar och ser att någon har skrivit till en under natten, ett av mina bästa var när jag vaknade och det stod 'Septembernätter är så jävla snygga' och jag undrade vad som skulle hända härnäst. På fredag är det tydligen jul osv.  

letade efter böcker att läsa men kände någon sorts svindlande känsla, som påminner om andnöd, som att jag sugits ner i det ofattbart oändliga havet av dålig litteratur. fick panik och stängde ner adlibris.com

Radiohead är fantastisk julmusik, jag går ute under snön tills jag får ont i huvudet och ska kanske slå in julklappar idag om jag orkar. Osv.

jag älskar avslutade kapitel. inte att jag är rädd för förändringar nejnejnej, och det får ni tolka hur ni vill också för jag vet inte ens själv om jag är ironisk eller inte för om jag ska vara melodramatisk och så, så kanske jag inte vet riktigt själv. men jag älskar avslutade kaptiel. att bara kunna titta tillbaka, säga det blev som det blev, det är inget att göra något åt, det tjänar ingenting till att försöka förändra något nu. och när man går ensam i någon sorts snöstorm över regementesbron och man lysnar på just like a woman och ljuskäglorna plockar andan ur en så man måste tänka Oj perfekt, och man känner att näe, jag kanske inte känner något alls för någon alls just nu, det är kanske då melankolin är vacker. och varje gång man sitter ensam i bibliotekets fönster så ser man massor av nya människor och tänker det kanske finns lösa trådar än så länge. (och gruppkramar i massor i snön.)

allt känns som AA JO FAST NÄE.
Men ikväll ska jag dra årets sista meningslösa pluggafton. Imorrn ska jag tror jag umgås med Björn och inte ta snabbaste bussen hem och annat sådant man kan nöja sig med sådär på dagar då livet egentligen inte spelar någon roll men går bra ändå. (man klarar sig väl.) 
Jag idag på bokredovisningen:
"-Och så får Harry veta att det var den onda trollkarlen Voldemort som dödade honom."
Och solnedgången idag var ju till och med nästan rentav magisk.   

Sitter i ett rum som bara är upplyst av ni vet såna här adventsljus, känner mig som världens mest ocreddiga person, lyssnar på Thåström och irriterar mig på att han sjunger enerji istället för enerchi ifall ni fattar. Skulle bara vilja ha sommar nu för det är för kallt kom igen DET ÄR FÖR KALLT vem kan gilla det här, DET ÄR FÖR KALLT, jag vill göra massor ni vet så att man slipper vara världens mest ocreddiga person som sitter hemma och läser bloggar, dricker kaffe och tänker jag vill nog inte ha dig, fast vadå om jag inte ville ha dig så skulle jag väl inte ens tänka tanken så jag vill nog ha dig trots allt. och SOVER. Vill göra saker. Men det är för kallt och jag sover det är allt. Känner för att ställa in julen i år, vill inte ha den längre. I januari kanske jag får bo på ersboda igen (vadå jag kan inte vara här längre, jag klarar nästan inte av det längre, ni vet vara bestämd över. och inte kunna åka vars jagvill, och göra saker). Tror inte att jag gillar vardagen så mycket just nu. Oh om det bara ville bli sommar. Då kanske det skulle vara såhär:
Nånting sköljde mig ren när jag vakna idag, en tanke bröt sig helt fri och fick bestämma ett tag, och jag kan se hur himlen är ren och jag klarar vardag.
(men jag förväntar mig ingenting)
Hästpojken – Jag förväntar mig ingenting

Idag den tredje advent så scorade jag ordentligt och köpte en finfin bok med bilder och biografi om John Lennon och det var asnice. Älskar nog bilderböcker, en kärlekshistoria jag inledde med Max och pottan och still going strong såhär sexton år senare.Jag har också druckit kaffe och det var nice. Glögg me. Pappas vän skrattade såhär: Hö Hö Hö, när mamma och pappa föreslog att jag skulle ta lite mer starkvinsglögg, jag suckade och ni vet skakade på huvudet inombords.  Och jag har skrivit ett boksamtal om Harry Potter och de vises sten, älskade speciellt att skriva "Han kommer till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom", kändes bara underbart på nåt vis. Lyssnar på en massa underbar musik och tar upp min Murakamiläsning så smått och ser nånting flyta runt i heta strömmar nere i ljuset och tänker därmed på miljökunskap och konvektionsströmmar och annat sånt smått och gott så att säga. Och igår när jag hade sett Pans labyrint fick jag en insikt och hade svaret på alla livets frågor och något om energi, jag verkligen hade det för en stund, men jag vet inte om det hade något att göra med Pans labyrint eller inte. Lyssnar på Monica Zetterlund. Och Plura: Alla fattar utom du, du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu. Och är fruktansvärt sugen på rostade mackor. och nu efter det här kanske jag inte behöver skriva facebookstatusar på en vecka.
Lite bilder på det så är jag i land.

Tredje advent.
Really?
Vadå som jag minns det var det långt till jul. Nu förtiden har man inte ens tid att vänta på julen, den liksom bara kommer helt plötsligt medans allt annat händer, christmas is what happens while you're busy making other plans eller vad man nu ska säga.

En sån årstid då en god kopp kaffe kan göra dagen, eftersom att man av erfarenhet och därmed med all rätt, inte förväntar sig något alls.

What you don't have you don't need it now (det kanske till och med ligger nånting betydelsefullt i det)

Skriver novellanalys i tre timmar, det vill jag aldrig göra om för jag har bara en sak att säga AY CARAMBA. vad det betyder är kanske ett mysterium dessutom. Och för någon dag sedan så var varje sekund en bild för sig, vred på huvudet, klick, klick, klick, hackig var väl världen. sprang uppför trappan, ska köpa bulle nu när världen rör sig i robotaktiga rörelser och jorden snurrar tänkte jag, och ja det här ska jag göra om tänkte jag också. Makes no sense jag inser det. Men idag skrev jag som sagt novellanalys i tre timmar medans jag lyssnade på Ravi Shankar, perfekt analysmusik actually, för det är instrumentalt så man måste inte lyssna så noga och dessutom så är låtarna nog tjugo minuter långa så man slipper byta hela tiden. men efter de bittra tre timmarna så kommer jag nog aldrig kunna lyssna på honom igen. och sedan så råkade jag i kast med min ögonvrå och blev tvungen att skriva Han måste nog vara min själsfrände, i hemlighet och sen råkade jag lyssna på Hey soul sister och nästan börja gråta och jag kan nog inte göra mig förstådd idag så ska sluta försöka och gå ut med hundarna istället hejdå.

A men kom igen, vad bedrövligt allt är.

and sometimes, the way that you stop and smile, it breaks my heart every time, because I know that you're thinking. of anyone but me.

Lyssnar på A hard rain's gonna fall på lp-spelaren om och om igen och dammsugar topless för ärligt talat man behöver sitt svängrum ibland om ni förstår och städar för första gången på superlänge och har väl rätt mycket att göra nu i framtiden men bara ritar bilder av människor med huvudet i varandras knä under allén och vill ha sommaren, har ni tänkt på att det känns som att saker skulle vara lättare och bättre om det var sommar nu? Tänker på festivaler och att smita in på en restaurangtoa för att tvätta av sig för första gången på tre dagar och att känslorna blir mycket mer stora och svårformulerade när man inte har ätit varm mat sen man först kom dit och att gå runt med en helt ny människa som verkar veta allt och som frågar om man ska fika och som man sen aldrig ser igen. Och nu inför nästa sommar, tänker som ni vet Håkan sjunger, Vem vet hur länge vi har varandra? Eller. Man kanske ska ta vintern först. Innan man tar sommaren. Och undrar hur våren blir.

jag längtar efter att få skriva romantiska sms till sig, såna här

oh vad fina vi är

Skrynklig om händerna och kall om fötterna och människor andas så djupt att det blåser i mitt hår.

Gin in teacups and leaves on the lawn, violence at bus stops and a pale thin girl with eyes verlorn

Sover hela dagarna och pluggar mindre än jag borde. Ont i huvudet och till och med lite feber. Sorgen över staden. Och kall över vintern. Lyssnar på Broder Daniel och Bright Eyes som om ingenting och har chansen men ger upp på förhand. Ska göra te och kanske till och med försöka lära mig allt om epoker.