Nonsens

Vaknar vid tjugoett det säger väl sig självt att det slutar med att man klickar tusen gånger på "äldre inlägg" och lyssnar på Bob Hund och Psykakuten. nu blir det väl isländskt/tolvsnåret.

och imorgon börjar skolan ursäkta men hatahatahatahata.

och veckorna som varit kan endast liknas vid att trampa på en legobit och superlim att the same time så att man liksom tvingas stå kvar där på den fruktansvärda legobiten utan att vara förmögen att ta.sig.därifrån.

och promenaderna till haga mitt i natten, det finns inga ord.

och att skriva massor av saker till någon och sedan ångra sig och hatahatahatahata sig själv.

och att bara i ren allmänhet göra saker så att man känner sig exakt som i den här låten
 
Psykakuten – Still Knocked 

men kan inte göra nåt åt det för det är ens egna val och att det därför är just där som viljestyrkan trots allt ligger

och aaah hatahatahata

(stay tuned, jag tror allt blir bättre nån gång sen)

Jag sköt en överdos av Leken.

Jag har besökt bloggar.
Och insett att något my humble little blog har ett markant underskott av i jämförelse med andra bloggar är just.
Egobilder. Åh herregud. Anledningen till detta är att jag tycker att det känns så himla awkward att lägga upp en massa bilder på mig själv. Men för att känna att jag duger som bloggare så ja. Här kommer en kavalkad. Självklart har jag med både stolthet och självdistans i blick dragit mig själv i smutsen för att det ska kännas mindre generande.

Jag inleder denna Eriksgata i posering starkt med:



Denna pose som jag helt enkelt benämner "Vad som hände då hästen fick barn med heroinisten."

 

"Den fjortonåriga tjejen som lyssnar på Mando Diao." Detta är ju en klassiker som väcker särskilda nostalgikänslor i mig i denna min stundande identitetskris. Jag menar, det syns ju på lång väg att det här är en tjej som lyssnar på Mando Diao. Och sen så är ju BHn på golvet en pärla som tycks vara ett återkommande element i mina bilder.

    

"Tungan. "              "Livsnjutaren."    "Vaaa heende?"    "Fröken Svår"



Och nu, le grande finale eller hur man säger:



Detta guldkorn som helt enkelt går under namnet "Allmänt jävligt snygg".  

World's most poisonous shoes. ´
Happines will give you cancer/having great shoes will give you cancer.
De var vita och nya så de var tvungna att göras något åt.
Skaparen till dessa masterpieces voro väsendet bakom kodnamnet U.  

Att i livet börja läsa Brott och straff kan liknas vid att stå och kolla på en konsert som känns hyfsat tråkig och plötsligt upptäcka att t ex gitarristen är OTROLIGT HET OCH HAR VÄRLDENS SNYGGASTE RÖRELSEMÖNSTER, ursäkta uttalandet men det finns inga romantiska ord att dölja detta konstaterande i. Liksaså då som när man börjar läsa Brott och straff så är det enda man kan tänka ÅH HÄÄÄÄÄÄRRRREEEGUUUUUD och efter det konstatera att det man har framför sig är fantastiskt.

Att börja läsa Brott och straff och att återuppta kaffe är denna veckas bästa beslut.

Och jag har med nostalgi i blick tänkt tillbaka på tiden då jag klädde mig i enbart randiga tröjor och svarta jeans och bara lyssnade på brittisk musik. Nästan till den graden att jag funderar på att återuppta detta.

Lyssnar på klubbland och mina händer är jättetorra och solen gör huden alldeles varm och man ska väl kanske vakna ur denna dvala nu men det skulle underlätta om nån kunde berätta hur man gör osv hej då hej hej

känslorna är fruktansvärda jävelskap och jag vet inte hur man gör för att få dem att lämna. en. ifred. har inte ens något att säga om något för jag kan inte förklara det med andra ord än att att jag kan sova men det är också allt.

Och akta dig för människor för människor gör en illa och var försiktig du har mitt liv i din hand.

...block att jag ett år senare skulle hitta det och att det skulle säga allt?

Du är borta och du är där
Allt är förändrat men allt är kvar
Människorna har bytt plats
men massan är på samma ställe.

Livet har förvandlats till någon sorts Joy Division-låt.

Och vi hoppar upp på scenen och dansar och hjärtat brister och benen sviker och händerna skakar och ändå. så går det.

det enda som hörs är hur det bubblar i en flaska, det låter så där svagt som man kan tänka sig att det skulle susa mellan stjärnorna om man kom lite närmre

som när färgglada fiskar simmar tillsammans och svänger på fenorna i natten 

eller som när man går under de fallande snöstjärnorna som mjuklandar i björkar och på gatlysen i väntan på bussen.

Idag i biblioteket läste en man en arabisk tidning och åt banan och när han åt bananen så lät det inte smaskande som det brukar, utan tyst och med bara dova dunsar då tandraderna möttes och jag vet inte

livet är för mycket just nu vilket är precis som det ska vara och det gör mig så himla rädd, inte rädd för att ha allt men rädd för att förlora allt

Det är något med att springa mitt i stan mitt på gatan mitt i natten som är så perfekt. Ibland på Haga medans man skriker VAD ÄR DET HÄR och ibland när någon har nåt att säga en som sådär inte behöver komma fram för att förstås

Och ibland, som denna kväll, i pausen mellan akterna i Otello då man med en människa som är sådär riktigt bra, springer mitt i gatan och skriker och sedan dricker kaffe i genomskinliga plastmuggar. Och i ögonvrån när man springer med denna ser dennas långa ben i svarta jeans som ser ut så exakt som i april då jag sprang längsmed ett par andra långa ben i svarta jeans och jag kände herregud det är bara en månad kvar nu men det är skit samma för saker är redan tillräckligt episka som de är, behöver inte älska minnet av april nåt alls längre om jag tänker efter. Och planen skrotar jag för

jag borde ringt men att ringa nu känns lite fånigt och kort. 

Funderar på att fotografera bilder med digitalkamera och sedan lägga in dem i datorn och sedan in här på bloggen som heter Nonsens för tillfället men som jag mer och mer tänker borde heta TUMULT bara för att det ordet och dess innebörd äger, men ändå känner att jag istället, när jag är en sisådär en tjugo år borde ha en jättebra kamera, ett supertumultigt liv i förslagsvis Uppsala eller Göteborg och DÅ skaffa en blogg med det namnet. Men det är alltså paxat så ni vet. Men i alla fall, för att med klyschan i högsta hugg hålla fast grepp i nån sorts röd tråd, så, jag vill alltså fotografera grejer och lägga upp bilder här i bloggen. Men den är alltid urladdad så det är kört och inga bilder blir det. Istället meningslösa texter såsom denna:

Idag köpte jag tranbär doppade i apelsinchoklad och det var väldigt gott. Jag hade på mig jeans som var nytvättade och det vet ju alla att det är en fruktansvärd upplevelse. Fick till sist tummen ur arslet som det heter och lyckades ta mig samman och sätta upp alla mina Umefolk-affischer. Detta gav den tillfredsställande känslan av utfört arbete, en tillfredsställd känsla som vissa får av att man gör Tusen Nålar på deras arm. Och det var lite konstig stämning i klassen. Ville resa någonstans. OCH FRÖS. HALLÅ KAN DET BLI VÅR NÅN ENDASTE GÅNG? 

I alla fall. Håll till godo. Här kommer lite google-bilder på snyggt folk, som förutom att de har utseendet på sin sida även är något så klichéartat som INSPIRATIONSKÄLLOR, för att gaska upp denna bloggs annars väldigt textiga och väldigt o-bildiga utseende.  




 

Att känna sig tillfreds med sig själv är en spektakulär känsla. Som jag tror att jag aldrig kände på riktigt innan sommar 2010, för ja, ni gissade rätt, högstadiets skull.

Man inser inte hur man mår förrän efteråt.

Detta tänkte jag på i bilen till stan för att se Klungan, efter en timme eller så tänkte jag ändå mest på lukten på min axel.

Och i helgen så vaknade jag i Marieberg i blårandigt täcke under öppet fönster och gick till busshållsplatsen ovanför kullen men omständigheterna gjorde att jag inte kunde köpa biljett så jag gick vilket var kallt och tog några timmar då jag inte visste vägen och därmed förmodligen tog ett par omvägar. Efter ett tag kände man sig hopplös. Sen Pilgatan och fyra koppar kaffe i nån skitsnygg mugg och med vackra människor. Sen hem, sen bilen och tankar på högstadiet och sen Klungan. 

Nu: skall städa vilket är sämst eftersom att jag inte är ensam hemma och därmed inte vågar riskera att dammsuga naken vilket är det enda som underlättar. Så jag skjuter upp det genom att läsa nya bloggar och lyssna på Cornelis. 
Nästa helg är det volontärarbete och Umefolk som gäller, sedan födelsedag sedan Ersboda.

Ett meningslöst inlägg really, ville mest bara skriva nåt för att skjuta fram städningen.
  

Veckans kvällar har varit bra på ett annorlunda vis. Har bakat kladdkakemuffins och skriksjungit Håkan-hits med Signe och tillsammans med denna skrivit såna där lyckolappar till folk, men hur uppmuntrande de blev skall lämnas osagt.

Istället för Företag för en Dag suttit i någon sorts underbar hippievänsterlägenhet och sprutat grädde i munnen och sedan sålt några enstaka kakor på Dragonskolan.

Sedan Öppet Hus som spenderades med att dansa till Nationalteatern och Jag är en vampyr tillsammans med bland annat Batman, låtsas deala knark i skywalken och äta så mycket couscous att man nästan kände sig drogad.

Och ikväll: staden.

Idag har jag;

vaknat fem på morgonen och dött tre gånger av ett fint nattmeddelande

ätit köttbullemacka med rödbetssallad, vilket är kafeterians gåva till mänskligheten

kramats så att håret luktar rök i timmar efteråt

omfamnat kapitalismen och köpt klänning och sedan fika för SEXTIOSJU KRONOR GULP

kritiserat barnkläder och framför allt de fula

diskuterat bh-storlekar, ryggtavlor och det faktum att man alltid köper bh:ar med för långt band om ni fattar 

tagit en tidig buss hem i tron om att jag därmed skulle plugga, ack så fel man kan ha

legat och vilat i sängen och plötsligt känt EUREKA! Det måste vara så det är tänkt att man ska virka dreads!

Det enda tecknet på Alla hjärtans dag var ett blygsamt geléhjärta bredvid citronkakan på Kafé Station. Inte för att det gjorde mig något. Och av någon anledning är det alltid dagar då det inte händer något särskilt som man gör såna här listor, kanske för att de dagar det händer saker så är det för personligt för att skrivas om över huvud taget. En liten Bruno K. Öijer för att ge det hela ett romantiskt slut, för ungdomen är ju mer eller mindre romantisk, även om den inte är det på Alla hjärtans dag. 
 

Och jag tyckte du stod försvunnen framför mig, åt båda hållen från din kropp spann ofattbara mil iväg och bands ihop på andra sidan jorden, jag tänker på dig, som man tänker på någon som suttit uppe och vakat över en ensam blomma, jag tänker på dig som man tänker på någon som väntar sig mycket av döden, inget fick komma och slå den ur din famn.

1. Om man åker buss hem i sena natten är det ett måste att lyssna på Tro och tvivel och i massor av kilometer i timmen kika in genom fönster tillhörandes förmodligen rätt så rika människors Centrumbostäder. Perfekt som i en film.

2. Om man efter dag och innan kväll går ensam uppför och nerför backar i Marieberg och inte riktigt minns vilken dörr det är man ska knacka på men vet att i livet är det bara är att gå och anta att man hamnar dit man ska, och det är lite kallt och dränkt i rödsvart ljus och vinden får håret att flyga runt, lyssna då på Vaggvisa för flyktbenägna.

3. Om man nio på morgonen då man smugit upp efter en natt i sjömanskostym och ser blek nyvaken och rufsig ut i hallspegeln och man tar på sig jackan och kliver ut genom dörren så lyssnar man på Sång i en buss på villovägar och när man kliver ut är världen vit och kall och ren och solen är stor och ny och innan man går uppför backen vänder man sig om och ser en människa gå med käpp nånstans långt borta. Och lukten av lakan som satt sig i hårbotten. Och ultrabussen i gryningssolen. Och där kommer den, efter frukostjuiceköp på ica, på gatan, Aprilhimlen.

Regnmoln brukade jaga mig och nu jagar jag morgonen längst avenyer.

Och att somna och drömma och sedan vakna, i något bättre.

Det var en bra kväll och jag var på volontärmöte för Umefolk i ett rum ibland människor som gjorde varandra lyckliga och sedan Lars Ohly på folkets hus. Han var tjockare och äldre i verkligheten än på TV, vilket var fint. Han var liksom på jorden. Reinfeldt svor aldrig i sitt tal i Umeå. Till skillnad från Ohly. Och så denna kommentar:

"Då är det väl lika bra att lägga sig ner och självantända".  

Vilken lirare. 
bra kväll. 

tänkte citera Olle Ljungström men just när jag skulle skriva så glömde jag bort vad det var, något om ryggar och minnen. alltid är det ryggar.