Nonsens

Fransk musik och mörk choklad som bara får en att vilja klä sig i bruna långkjolar och aldrig någonsin vara någon annanstans än på bibliotekscaféet med en kaffekopp att värma händerna runt.
Det är trevligt när hemma blir ett ställe där ingen kontrollerar vad man gör så att man egentligen bara kan göra exakt det som faller en in och det är därför som den här helgen är så bra då bara jag och pappa är hemma för pappa bryr sig egentligen innerst inne exakt lika inte alls som jag om saker som borde göras.
Men jag blir nästan förtärd av det kaotiska leverne som omger mig för mitt rum och mitt liv ligger omkullkastat utan ordning. Jag gillar det men det förtär mig. Och två av låtarna på min Augusti(i helvetet)-lista har nåt att göra med Gula Blend för Stefan Sundström är hemsk men tryckande och för att Markus Krunegård är Markus Krunegård och för att Gula Blend låter vackert.  

Sedan jag kom hem har det saknats någonting, som om ingenting egentligen var sig helt likt och jag tror att det är sommaren. Jag sover mot min vilja och jag förstår inte varför jag måste sova så mycket och jag lyssnar på Markus Krunegård, han är fantastisk och jag imploderar.

Umeå kändes så strangely vuxet idag och så strangely renrakat på något vis. Och mitt på rådhustorget där man brukar kunna sätta sig så var det en stor sandig pöl av människor som spelade beachvolleyboll (något som jag alltid kommer att vara sorgligt men ogenerat urusel på) och andra människor som tittade på. De flesta tittade på. Eller ja. Tio spelade kanske. Hundra kanske tittade på. Eller ja. Jag är så sorgligt men ogenerat urusel på all sport så jag är inte helt säker på att det ens var volleyboll de spelade.

Jag fick mig dock idag ett litet smakprov på den verklighetsrubbning som infinner sig efter ett slaviskt malande av Harry Potter-böckerna. Man blir ju helt enkelt lite miljöskadad av detta mischmasch av blixtformade ärr, kvastar med oförklarlig kapacitet att rent och slätt dra iväg och ungdomar som utan att känna sig ett dugg så att säga "corny" dansar till en band vars slagdänga går under beteckningen "can you dance like a hippogriff". I alla fall. Jag gick på Clas Olsson, något som jag för övrigt har gjort förvånande många gånger på sistone nu när jag tänker efter, och sökte efter inget mindre än silvertejp, och när jag insåg det faktum att jag är fruktansvärt o-orienterad i denna butik och att om jag inte kommer på en lösning aldrig kommer att hitta denna vördnadsvärda tejp, så istället för att det första som dyker upp är att jag ska fråga i kundinformationen så verkar plötsligt en locka till sig-besvärjelse som den mest logiska lösningen, att bara dra en liten Accio Silvertejp och sedan lite lagom nonchalant gå till kassan. Jag övervägde det med största seriositet.

Sedan skred jag helt allena fram längs det för dagen så strangely vuxna och renrakade Umeå då all of a sudden en lång man med så att säga magnifika ögon frågade om det var sant att alla med fjällrävenväska är med i greenpeace, jag kände mig en aning lamslagen (Stupify! som Harry Potter skulle ha sagt) och sa nej, varpå han gjorde en början till att värva mig, jag tänkte att om detta var i Sex and the city hade jag sagt You had me at hello varpå vi blir dödligt kära, men när min ringa ålder kom till ytan så var det tack och adjö, du är för ung för att gå med och jag skred vidare, fortfarande an aning kollrig. 

Sedan köpte jag svartvinbärste och träpärlor men det finns liksom ingenting att säga om den saken. Jag slog mig även pundigt nog ner ensam med benen i kors på en asfaltsbelagd bakgata om jag nu ska nämna allt.

Dock så var det detta som ledde till den omskakande (eller kanske inte) händelsen att jag gick därifrån på en väg vid vilken en medelålders man satt längre fram och när jag gick förbi frågade:

- Är det skönt att gå barfota?
(Jag skrattar nervöst och kraxar fram ett Ja)
- Så bra då.
Punkt. Så var det bra med det liksom.