Nonsens

Min kusin långt borta som gick med sin pojkvän längs vägen som gick längs landet och bergen och dalarna och kullarna och solen som lyste på allt land och åkrar och träd och flugor och hon hade rött hår med mycket lockar i och han hade hår som såg ut som långa korvar och solen lyste på deras hår och de gick längs vägen med händerna om varandras ryggar tror jag och de älskade varandra och vi åkte förbi dem i en bil och vinkade åt dem och de såg ut som lycka och solvarmt rött hår och de var vackra. När vi spelade kubb med han med korvar i håret som älskade min rödhåriga kusin så skrattade han när jag råkade riva ner kungen och sedan dess så tycker jag att alla män med toviga hårkorvar är elaka men vackra. Min andra kusin långt borta hade ett vackert namn och hon ritade jättefint och farmor hade ett porträtt av henne ovanpå sin tv, där hade hon brunt hår och stora glasögon men när jag såg henne igen så var hennes hår svart och hon skulle fara på Arvikafestivalen och se Tomas Di Leva. Och på hennes röda tröja så fanns ett tryck av körsbär som såg ut som dödskallar. Jag undrade om det verkligen var hon men hon ritade fortfarande jättefint. När jag gick i Sävar igår så kom en ung man springandes och han hade svarta tjorviga lockar och en lång svart tygkappa och ett tunt ansikte och en pizza i handen och jag tänkte att det där är nog Bob Dylan.    

Jag har nog inte förväntat mig att jag någon gång under mitt liv skulle sträcka ut handen mot någon idol och röra den, jag har nog aldrig ens tänkt att det skulle kunna hända, så det var nog därför allt kändes så oväntat och upp och ner när jag plötsligt stod där vid kravallstaketet med min hand på Markus Krunegårds arm bredvid massvis med andra händer.
 
Melissa Horns spelning spenderade vi med att sitta och spoila för alla andra genom att bara vara rätt ointresserade av vad hon gjorde och därför inte orkade sitta där med spetsade öron och full koncentration utan istället vara sådana där personer som alla vänder sig mot och stirrar irriterat på när spelningen är över. Men till och med jag var tvungen att fälla en liten tår när hon sjöng en låt som prickade rätt in. I övrigt så var hon bara världigt Lars Winnerbäckig. Salem al Fakir sedan var väldigt vacker men väldigt tråkig. Hans krull såg nyduschat och flygigt ut och det fanns stunder då jag kände the urge to kasta mig upp på scenen och borra ner huvudet i det. I övrigt var Keep on walking bättre i verkligheten än på radio, Good Song och Astronaut var sämre och jag och en lång man bredvid mig hade en good thing going då han såg väldigt stel och ointresserad ut och jag såg väldigt stel och ointresserad ut, så vi kunde bara stå där och vara stela och ointresserade, utan att känna den här pressen som bildas då människorna runt en är väldigt inne i allt medans man själv vill gå och hänga sig av tristess. Dock så kände jag mig rätt så irriterad på människorna som skulle ta sig ut från folkmassan framme vid scenen, för jag menar, det där med Moses och havet som delade på sig kanske låter bra på papper, men Sesam öppna dig biter inte så bra på mig, och jag kommer inte att dela mig mitt itu bara för att ni trycker rakt framåt mot mig. Ni får istället gott vänta tills jag har flyttat mig. Vilket tar drygt en sekund eller så. 

Markus sedan var väldigt underbar och vacker och svettig på det där sättet att man inte finner några ord att beskriva det med. Och även om det med marginal var bäst av allt så är det det jag kommer att skriva minst om. 
Men det här var mina Umeå Open-spelningar i ord. Även fast ord aldrig egentligen räcker till för sånt här.    

Jag skall härmed skriva min första lista. Jag och listor går inte riktigt ihop känner jag, jag är inte en så väldigt listig människa (paus för skratt... eller inte, jag känner mig med ens lika ordvitsig som Ingvar Oldsberg). MEN! Nu ska jag skriva en lista om det ack så heta ämnet TV-program som är bra.

TV-PROGRAM SOM MAN FÖR OMVÄXLINGS SKULL FAKTISKT FÅR UT NÅNTING AV OCH SOM KLARAR AV KONSTSTYCKET ATT PÅ NÅGOT SÄTT FÖRÄNDRA ENS HUMÖR.

3. På den mer eller mindre åtråvärda tredje platsen hittar vi SALTÖN. Motivationen lyder som följande:

Egentligen är det ju inte så bra. Men det känns så genuint svenskt. Kanske är det just genuint svenskt för ett tv-program att vara just inte så bra. Man kan inte ens kalla skådespelarinsatserna för halvdana, för de är mer än så, de är katastrofala, intrigen är mer än bara uppenbar, den står nästan skriven med finstilta bokstäver längst ner på skärmen, eller ännu mer kanske, med skrikande röda ifyllda bokstäver över hela bilden och den sätter rekordet i urspårning då den redan efter första säsongen kändes helt fruktansvärt spårad, men. Men med risk för att låta som någon slags Sverigedemokrat så får den mig att tycka lite mer om gamla, hederliga, skärgårdsmiljöiga och i hemlighet urspårande Sverige.

2. På den förbittrande och förargeliga, fast ändå rätt trevliga, andraplatsen så hamnar helt enkelt PLURA OCH MAUROS KÖK. 

Kan man annat än älska ett program där gästlistan stoltserar med namn som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Markus Krunegård? Det är i dessa stunder som man får för sig att världen egentligen är skräddarsydd för en själv och att allt annat är kuliss, att man själv är det enda riktiga som allt formar sig efter, för det här programmet är helt enkelt perfektion för mig, i den mån som en situation där man i brist på annat att göra sitter och degar i en fåtölj (smaka förresten på det ordet, det är helt absurt) framför tv:n kan kännas som perfektion. 

1. Och på första plats, med motivationen att det bjuder på egentligen allt, en långsmal man som gör att man måste ta till ord som i efterhand känns inte så lite patetiska, en tendens att göra ämnen som på förhand känns extremt ointressanta intressanta och ja jag vet inte riktigt hur jag ska brodera ut detta men det är väldigt BRA OCH ROLIGT ALLTIHOPA, hitta på något själv vetja. Så I present, förstaplatsen på min första lista, vilken Signe förmodligen kunde lista ut redan efter att jag presenterat ämnet, nämligen......

BOSTON TEA PARTY! Watch or die(eller åtminstone gå miste om något riktigt , ja för att ta till hårda ord, satans bra). 

    

I helgen har jag virkat över 112 dubbelstolpar, förstört allt, tagit upp allt och gjort om allt, även fast Gör om gör rätt är det värsta ordspråk jag vet, köpt en väska på Slumpen och kallat den för Postiljonen eftersom att den har samma utstrålning som Postiljonen a ka Brevbäraren i Mumindalen, blivit hänförd över Slumpens kassaapparat och blivit misstänksam över Slumpens mystiska ägarinna, köpt en lång svart halsduk med konstiga tofsar på Indiska, tagit på mig den och känt mig som någon sorts Kråkdrottning alias ond härskarinna i den, invigt min kära gamla vän Fjällrävenjackan för året och känt det som om bitarna föll på plats och jag i och med den visste vem jag var igen, fast jag hela vintern varit totalt omedveten om att jag inte visste det, spelat "I natt jag drömde" tusen gånger på munspel och tänkt på vilken vacker innebörd den har, gått till sängs i ett klädesplagg, vaknat i ett annat och i mitt stilla sinne undrat vad som hade hänt fast med vetskapen om att jag aldrig lär få reda på det, lyckas med bedriften att köpa en bikini utan att vilja ta självmord eftersom att det är känt för allmänheten att man alltid blir på ett fruktansvärt snedtänt humör av att inhandla badkläder, och fångat Alfons varje gång jag sett honom och kramat honom på ett väldigt melankoliskt vis eftersom att jag vet att han inom någon sorts framtid kommer att åka till veterinären och komma hem som någon annan.

Igår var jag ute och gick med Alfons i ett oupplyst mörker och fångade snöflingor på tungan.
Sen gick jag in och blödde näsblod för första gången på länge.

Emil Jensen, The first days of spring, Markus Krunegård. That's it.

Kristian Anttila kommer till Umeå på min moders födelsedag 22 maj och jag vet inte vad jag ska göra. Mestadels känner jag panik, precis som jag känner inför Babyshambles på Arvikafestivalen. En panik som inte kommer att försvinna förrän jag står nere på Preem och läser upp bokningsnumret för någon stackars helgjobbare. Men jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till när det gäller Kristian. För han är ju den enda artist förutom Noah and the Whale som jag känner är min. Jag har tillängnat honom till mig själv. Han är min och bara min pojkspolingspoet. Så nu är frågan om jag febrilt ska stå framme vid scenen och hoppa upp och ner och känna enorm glädje över att få vara där tillsammans med alla andra eller göra allt i min makt för att på något konstigt sätt sätta stopp för konserten eftersom att han är min och jag inte vill dela med mig av honom till alla andra umeåbor. Jag inser att jag framstår psykopatisk, men ibland så dyker det upp någon här i världen som pratar in i hjärtat på en och säger allt på rätt sätt, sätter alla ord i rätt ordning, och man vill ha den människan för sig själv. Det är han. I alla fall as far as music goes. 

Alltså livet på Hemköp är tufft och hårt. Speciellt eftersom att man får ett stort sug och behov av saker som man trodde inte gick att bli sugen på, t ex när man står och frontar sylt och känner att man skulle kunna döda för en macka med Önos Körsbärsmarmelad eller glass med en skvätt Hjortronsylt. Eller när man packar blåbärssaft och får syn på nyponsoppan som man alltid har sett som en fiende här i livet och en av de där sakerna som lärarna har fått truga i en där man sitter i Sävar matsal och kväljs över blotta lukten av nyponsoppa, men ändå så känner man att Lite gott skulle det väl ändå va, tills man har övertygat sig själv att man MÅSTE få äta lite nyponsoppa. Och blotta synen av kaffehyllan och ett kaffepaket med layouten på framsidan i form av en kaffekopp toppad av ett berg skummad mjölk och sånt där mörkt mystiskt pulver som alltid ligger på toppen av grädden/mjölken i kaffereklam, som gör att man vill rusa ner i fikarummet och ta sig en kopp. Jag blev faktiskt till och med lockad av knäckebröden. Kakbergen är tortyr. 

Till sist tog jag mig samman i den ohållbara situationen och sa åt mig själv att tänka "Det är fisk i det" varje gång jag kände mig lockad att riva upp nånting och sluka det. Det hjälpte faktiskt. Sedan kände jag mig mest äcklad. Jag menar, rulltårta med fisk i? Usch. 

Hemköp tär på mig. För visst räknas det som tärd när man släpar sig i säng dödstrött och utbränd redan kvart i åtta på kvällen?

Måndag på Hemköp och den absoluta höjdpunkten var alla dessa äldre stjärnor och kufar i varierande ålder, storlek och gaggighetsgrad som kommer fram till en och man har svårt att avgöra om de är där för att fråga vars smöret är eller om de är sugna på att få prata av sig lite. Den absoluta höjdaren var mannen i sjuttiårsåldern som frågade vilken saft som var bäst när jag och Signe stod och körde vår langninig - frontning i läskhyllan. Föga anandes om vad som komma skulle sa jag att det berodde på vad han tyckte om. Det jag inte visste var att jag därmed släppte fram en flodvåg av livshistoria och ideologier från denna man. Han började med att säga den härmed moderna klassikern "Jag gillar allt som är starkt. Jag har druckit brännvin sen jag var sju"(eller liknande), för att sedan börja snacka om hur kassa människor var, att det var djurens värld och att det var tur att han bara hade en fungerande hjärnhalva så att han bara var halv människa, om att de utan körkort är bättre bilförare, om att vetenskapsmän bara hittade på saker, att det var bra för diabetiker att kasta i sig godis osv i all oändlighet. Till en början kände jag att han var en klok (.....) människa som hade mycket att säga och mycket åsikter, för han kunde verkligen argumentera tills man höll med, att han borde skriva en bok till omvärlden och att den säkert skulle bli omdiskuterad, men när han började snacka om att man egentligen inte borde göra skillnad mellan människokött och djurkött för att vi inte var mer värda, att det var väl ett lika bra kött som allt annat, och att han borde få äta typ mej så började gränsen kännas passerad.

Men det var trevligt att råkas.