Nonsens

får väl be om ursäkt lite grann för mitt förra inlägg som var lite ...  ja. Var bara tvungen att brisera ut i något.

Det blir mest David and the citizens, Edward Scissorhands och rökelse och ljus och ensamhet. Varför ska man vara så överallt hela tiden, att vara ensam är bland det bästa som finns om man väljer det själv, det är sant.

Att det är vinter det vet jag för att min största last knappast är något mer intressant än skummad mjölk och kaffe, att jag såg en hel säsong av how I met your mother på en vecka och för att dagens mest oundvikliga och jobbiga händelse är den då man måste stiga upp. När jag tänker efter så är det kanske tröstande på något vis, att vad som än kommer hända på dagen så har man ändå redan gjort bort det värsta genom att bara stiga upp.  

ibland glömmer jag vilka rubriker jag har haft och vilka jag inte har haft. You're the reason I'm a'travelin on, but don't think twice, it's allright. När man hör sånt så önskar man nästan att man är en rökare som sitter på golvet av en balkong som vetter mot en innergård nånstans i stockholm med den på lp-spelaren och och dina gula blend och benen i kors i en stor stor vit t-shirt som blir alldeles blöt av mitt nytvättade hår och bara kisa med ögonen sådär och fimpa lite ibland och du bredvid likadan (nej, jag har ingen aning om vem denna Du är, melodramatiskt nog). Men sånt kan jag önska ibland. Och ibland vill jag gå runt ensam i stora stickade saker i en stuga med trägolv på en ö och bara lyssna på Nationalteatern och doppa vaniljrån i varm choklad och sitta i fönstret och kolla på vattnet där någon förslagsvis kan ro förbi. Sånt kan jag önska ibland. och ibland önskar jag att jag skulle tappa all kontakt med någon. Och ibland vill jag kunna spela piano.

och nu finns håkans nya på spotify, hur nu detta ska gå till.

Min stora ångestfokusering just nu:

Jag redovisar. Jag berättar om hur narkosgasen Fentanyl, många gånger giftigare än heroin, tagit död på massa människor under ett gisslandrama i Moskva. Detta händer:

Jag: Ska säga något om hur gasen dödat många människor, börjar plötsligt snubbla lite lätt över orden, kollar på Signe. Känner skrattet bubbla upp. kväver det. Det kommer tillbaka. Jag fortsätter snacka om alla som strök med, men rösten skär sig i de täta vallningar av skratt som trycker upp. 

Publiken: Börjar skratta.

Jag: Kan absolut inte sluta skratta, måste med jämna mellanrum avbryta mig för att bara skratta rakt ut. 

Läraren, som vi kan kalla "Terrier'n"; Arg blick, upprört yviga anteckningar.

Jag: tänker: &%¤#¤#/%¤¤"/&% två veckors arbete i graven, men. Allt kan hända när det är live. Jag spydde i alla fall inte för att sedan skylla hela scenen på mensvärk. Alltid nåt. 

men när jag ser dig smäller kistlocket upp

bråkig. förströdd utströdd kanske. känner mig inåtvänd. känner bara för mycket för för många. bråkig. ska läsa allen ginsberg nu. och få tandställning. kuligt. jag tror jag ska blunda för allt tills jag känner lite mindre för lite färre. så att det blir mindre svårt någon endaste endaste gång. men det är väl att ljuga för sig själv.

Jag tänker på i somras då jag vinkade till skäggiga män från en kulle och de vinkade tillbaka och jag kände sommaren som sköt pilar i mig.
Och jag tvingar fram tankar på våren och hur vattnet glittrade och det låg löv i min religionsbok.
Och nu. Hösten. Och hur det är mer tydligt än det brukade. Och hur man kan tänka på en människa ofta. Och ligga och bli skakande kall vid en älv, förstenas av stjärnhimlar och konsumeras av Bob Dylan och dans dans dans dans dans. Och imponeras och fastna i ögonblick (pågrund av leenden och ögon och sånt). Och Bob Dylan och dans dans dans.  

Vill vara själv och skriva ner. Lyssnar på Bob Dylan och dricker svartvinbärsté, mitt bästa. Människor var bra en kväll. Dåliga en dag. Mest var det jag.

Jag har insett hur kort tid man har på sig att vara kär i någon, du vet, hur knappt om tid man har på sig att bara vara kär i någon.

Jag kramar någon i en evighet, kramar bort världen, blir trött. glömmer att tänka på det ett tag. glömmer bort att bli inspirerad. jag kan fortfarande inte gå när jag ser dig mina ben bångnar under trycket förlåt förlåt förlåt det är sant. jag skriver texter om kvällen. jag kramar folk om dagen.

min tomhet börjar sakta fyllas igen.

baby let's pretend it won't be always so hard
somewhere along the end we will be back at the start

it will be easier

it will be easier.

ingen kan nå mig i dag. jag är försvunnen. jag är saknad te havs. med mera. men jag är sjuk. och kyla faller mig bäst i smaken. och jag upplever nätter med den fruktade ångestsömnen. ångestnätter är nog de värsta.

ångestsömnen: ett fenomen som ofta uppkommer när man är sjuk, man är trött i huvudet men ligger vaken för man har sovit hela dagen, när man väl somnar drömmer man hetsiga meningslösa drömmar och vänder och vrider på sig konstant, man vaknar minst en gång per timme och känner en jobbig ångest pågrund av de hetsiga drömmarna (jag drömde själv om datorer och kataloger) och man är varm och slänger av sig täcket och känner sig sjuk och ögonen är smockfulla med nattgrus eller vad det nu heter och kudder är nerdreglad och man känner att man aldrig kommer att somna igen för man är inte ett dugg trött. men man somnar ändå. och drömmer fler hetsiga drömmar. och så håller det på tills elva eller så på morgonen. Äre synd. Tänker man.

vilket konstigt inlägg.

Jag skriver om människor och lyssnar på Natinonalteatern och Dag Vag men ingenting ger särskillt mycket och tiden går åh så långsamt nu. Inser att jag just tänkte att jag längtar tills måndag. 

Umeå. Jag får panik.

Jag lyssnar på tusen versioner av Just like a woman och springer snabbt snabbt på mörka vägar i skogen, och tänker hihihihihi och sover bort dagen och träffar människor från förr som gör att allt känns som en stor kemisk smet där sakerna inte kan beblanda sig utan glider omkring i lager runt varandra och inte passar in aldrig passa in utan bara finns där som paralella universum bredvid varandra och försöker fungera men kom igen det fungerar ju inte.

för skör för att gråta för matt för att gå upp ur min säng

Vilken bra kall helg jag är så kall så kall om händerna bara lyssnar på freddie wadling och är kall kall om händerna och vet liksom inte vad som händer det är bara det att det ligger en underton av sorgsenhet i botten av det.

Ser jag det här.





Och då blir man nöjd, Höstnöjd.

Idag hade jag på mig babyblå spökbyxor och blev fotograferad tillsammans med en kinesisk konstnär och jag har haft en social dag och Oscar köpte violtabletter och jag har blivit irriterad över datorer vilket inte är något jag väntat mig att någonsin vara irriterad över i detta liv och jag har gillat människor jättemycket idag.