Nonsens

Det är förvånansvärt hur olockande alla tårtor ser ut när man söker på tårta på google.
Alla ser så äckliga ut.
Men den här får väl duga.




Mmmmmmm tårtis

 

Min syster fyller hela arton år i morgon och dett har lett in mig i tankebanor om huruvida det kommer att komma något sorts brev från någon sorts myndighet, fullspäckat med överdrivet formella formaliteter eller om det bara ..... blir. Liksom kommer man att via brev eller liknande dubbas till myndig eller blir det bara så utan vidare uppståndelse och högtidligheter? Vi får se imorgon helt enkelt så ja, fortsättning följer...

I alla fall så står det för tillfället en extremt lockande prinsesstårta i vår kyl, och det borde vara olagligt att ha en tårta i en kyl utan att man får äta upp den med tanke på vilket överjordiskt sötsug man har när man kommer hem från skolan. Nu går jag i alla fall in i en tid av tårta. Först på Annas födelsedag, sedan hennes partaj, sedan släktpartajet, sedan min födelsedag och sedan alla kusiners partaj.
Tårtdieten kallas det.

Håkan Hellström blev utsedd till bäst klädda mannen av ELLE år 2008 Salem al Fakir kommer till Umeå Open fyra upphöjt i tre så många bokstavskombos finns det i dna-spiralen en hel planering kan försvinna bara så där blogg.se har gjort om och det ser helt fucked up ut Elsa Billgren känner tydligen den där niotillfem-tjejen som alla pratar om och det finns en pojke från usa på myspace som verkar vara helt perfekt han har krulligt hår och bra musiksmak och gillar psykedeliska mönster och psykedeliska saker och hans kommentarer på allt känns helt nya och oskrivna och jag har aldrig ens tänkt på att det kan finnas perfekta människor i andra länder jag vet inte varför jag aldrig har tänkt på det men honom hittade jag när jag sökte efter inspiration på internet till ett psykedeliskt mönster som jag ska göra på bilden ett nytt ordspråk har hittat sin väg till mig don't die with your music still in you   don't die with your music still in you  don't die with your music still in you och högtalarna på min dator är döda och varje dag lär man sig nåt nytt det här har jag lärt mig idag.

Ingenting kan som sagt göra min dag mer än denna almanacka, och speciellt just den där armen som sträcks fram. Den sköljer bara bort allt som är stort och meningsfyllt och gör allt smått och bekymmerslöst igen.

Igår kväll var det öppet hus på Sefvar Skola och jag vill bara informera en gång för alla att nej, vi ljuger inte, vi har faktiskt verkligen små konserter i studiehallen varenda lilla dag. Så ambitiösa är vi.
 NOT.
I alla fall så kändes det mer som en konstig dröm än någonting annat att sitta i klassrummet på kvällen. Allt och alla är så verkligt annorlunda. Fast egentligen inte alls. Sedan på väg hem lyssnade jag på Shoreline och Skiss över ängarna i Cadaques(jag är kär i det låtnamnet). Det är vad jag kallar kontraster. Broder Daniel och Eldkvarn. 

Om jag ska hoppa tillbaka till det faktum att kvällen mest var som en sån där dröm som egentligen är varken bra eller dålig, den bara är där för att fylla en natt, så kan jag passa på att tala om att en kär gammal mardrömsikon återvände till mig den natten. Jag drömde nämligen om Morran. Hon var enorm och stod på gården och när man gick ut så jagade hon en. Vi var massor av barn som bodde på den där mystiska gården och vi sprang omkring mellan husen och retade henne, fast sen sjönk vi ner i en enorm skinnsoffa som stod på gårdsplanen och pratade allvar med henne. Och en sak ska jag säga, Morran kunde argumentera för sin sak. Fast sen stack hon. Och man fick akta sig för att gå på vägen om man skulle gå någonstans, för då kom hon springandes tillbaka till gården för att jaga en. istället fick man vandra omkring i skogen så fort man skulle någonstans, även om det i sig också var rätt skrämmande med tanke på att det var där hon huserade. Hon styrde helt enkelt byn med järnhand.    

Efter en mer än halvtaskig dag så sitter jag här med ingen annan förklaring än att jag älskar just den där raden och var tvungen att få använda den som rubrik, även om jag inte har något alls att skriva under den. Och nu känns det ju inte heller perfekt, för nu har jag förbrukat den och kan inte använda den igen ifall att jag skulle finna det perfekta innehållet till just den raden. Jag funderar just nu på att lägga upp några fina dikter av Tove Jansson och en bild av vår Pettson-almanacka. Nej, jag har inte börjat att bejaka min inre snorunge, jag tycker bara att man inte ska rejecta saker bara för att man har klivit ut ur den lämpliga åldern. Det finns fortfarande inget som gör en dålig dag bättre än att få syn på den där almanackan med Pettson. Det finns inget dystert, bittert och cyniskt över den helt enkelt.
Det är som när någon annan ler och man helt plötsligt också måste le tillbaka.  

Inser någon hur satans sjukt jäkla skriklycklig jag blev när jag (för någon minut sedan) hade skrivit klart novellen och skulle räkna ord, bara för att bli varse om att jag bara överskridit den övre gränsen med 13 ord istället för de befarade 13000???? JJJJJJJJJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

Nu vet jag vad jag ska gå på gymnasiet.

Idag har jag lyssnat igenom hela Markusevangeliet medan jag vandrade omkring i ett mörker som inte lystes upp av elektroniskt ljus men bara snön som idag luktade som tomhet och blöta hästar. Igår såg jag på P3 Guldgala. Tanken var att jag skulle spela in det och sova, men så råkade jag se de första minuterna och satt sedan (bered en väg för klyschan) "helt klistrad framför teven". Jag kunde inte avgöra vad som var bäst men jag satt där helt full av rus pågrund av hur..... bra det var. Jag hittar egentligen inga andra ord i det stora ordförrådet som är anpassat för sånt här. MEN FEAR NO DARKNESS PROMISED CHILD! för nu ska jag ge er en liten P3 Guld högt och lågt-lista.

Best of P3 Guld

* Fantastiskt, ymnigt, översvallande, på bristningsgränsen. Jag talar naturligtvis om trummisen i Johnossis trumspel. Det var helt enkelt kraftigt.

* Lars Winnerbäcks blyghet när han tog emot priser, som gör att man måste skriva om det traditionella talespråket "Blyg som en viol" till "Blyg som en Lars Winnerbäck". 

* Alla pristagare. Egentligen tyckte jag helt enkelt att det var helt rätt artister som helt enkelt tog hem priserna. Förutom i hiphop, dans, och metalpriserna för där hade jag helt enkelt ingen åsikt. Helt enkelt. 

*Markus Krunegårds ansiktsuttryck när Mustasch skulle framföra hans låt Hela livet var ett disco, för där, i ögonen fyllda av rädsla inför denna rent horribla händelse, och i det flyktiga leendet som snarare utstrålade en nära förestående vomitering än stolthet och tacksamhet, fanns sanningen. Det de gjorde var inte bra. Det var fruktansvärt.

* Timo Räisänen som programledare. Do I have to take it further? Denna fantastiska man gjorde mig varm som en varmkorv i närheten av en grill, ett stycke lödtenn i närheten av en lödpenna, en tjocksocka i närheten av ett element. Egentligen behöver jag inte vara så högtravande. Han gjorde helt enkelt halva showen.

* Det är inte ofta man sitter själv i ett tomt rum och skrattar och istället för sedan kolla sig omkring för att se om alla andra också skrattar men istället upptäcker att man är själv och man övergår från att skratta till att känna sig generad och awkward inför sig själv, det är alltså inte ofta man istället för att göra så är helt tillfreds med att man sitter själv i ett rum och skrattar. Men det gjorde jag under Johan Rheborgs lilla tal, för det var helt enkelt riktigt jädrans kul. Och jag är inte ens någon som i vanliga fall gillar Johan Rheborg. 


Nu tror jag att jag möjligtvis har täckt alla höjdpunkter och ska övergå till att klaga bara lite.

* Ja. Jag får väl lov att börja med att sätta ner foten mot Mustasch framträdande där de gjorde något form av slaktar-medley på alla de nominerade låtarna till Årets låt. För där hivade de upp låt efter låt och tog fram köttyxan och bara förstörde dem medan man själv gömde sig bakom skämskudden. De kunde ju för guds skull inte ens sjunga! Och inte hade de läst på texterna särskilt utmärkande bra heller. Istället för att Dance with somebody med Mando Diao vann så vann tydligen "I wanna dance with somebody" av Mando Diao. Jag menar, det var inte det värsta de skulle kunna ha döpt om den till, men hade de inte besparat sig själva lite post-pinsamhetsgenering hemma framför reprisen på tv om de hade sagt rätt namn på vinnarlåten i alla fall? 

* Fever Rays utstyrsel. Något sorts hopkok av ondskefull Ku Klux Klan-medlem, smält plastgris och Lord Voldemort. Var det bara jag som nästan sprang ner till mamma och klagade på mardrömmar efter det?




 

Nu ska jag försöka mig på ett lite längre inlägg. Ett inlägg som är lite längre än ett par meningar. Och eftersom att jag drygar ut det med att skriva detta så är jag på en lovande väg. Jag tror att jag ska kicka igång den här bloggen med en ute/inne-lista. För alla små fragment till inlägg som jag har skrivit hittills har känts som små flagor av något som inte existerar. Men jag måste börja med att dra ur proppen på min novellångest så att jag kan få det bortgjort. För det känns ju onekligen som något man måste beklaga sig lite över, även om man bär på vetskapen om att värre tider kommer, speciellt de där grammatiska tiderna brukar take its tall. Mitt stora problem är att jag lovade mig själv att novellen skulle bli det bästa jag nånsin skrivit i skolan. Och det är den kanske. Men den är mycket sämre än alla historier jag har i mitt huvud. Och de räknade jag aldrig med. Ett annat problem är att allting fastnar någonstans mellan hjärnan och pennan, men att man inte kan märka det förrän någon annan läser novellen och påpekar alla de där hålen som man inte märker själv. För själv kan man ju väva in allt det där som inte skrivs, men som egentligen hör till på ett självklart sätt, medan man läser. Så vad jag försöker skriva är egentligen att jag oroar mig för något som jag själv inte kan bekräfta. Helt onödigt men verkligen typiskt mig.   

Kan någon ge mig något som gör att jag kan skriva långa och kraftiga inlägg? Allt blir mest kort och ögonblickligt. Ingen långväga och övertänkt. Men tills allt det har kommit tillbaka och jag har lyssnat klart på Erik Enocksson och Melpo Mene så kan ni få en bild. På en artist som tillhör mig. Och bara mig.




Och han är vacker. På riktigt. Men helt bloody sanslös.

Bilden kommer från www.kristiananttila.com ifall man nu måste säga det.

I helgen skrev jag ihop en ymnig lista i min Poetiska infall-bok, eller vad man ska säga, som hette "Artister/band jag måste kolla upp på Spotify närhelst jag är inne där igen!". Och det säger väl det mesta om vad den handlade om. Egentligen har jag bara en stor känsla av att denna januarilista kommer att bli väldigt kraftig.

Nu har jag bokat en biljett till Umeå Open på lördagen. Alla som har tänkt fara eller har bokat kan väl kommentera så att jag vet att jag inte blir ensam där eller nåt.

PS. Nu är praoen klappad och klar så att säga. Precis när vi nådde bristningsgränsen efter ett par timmar av idogt frågande efter prao i alla stans affärer (alltså vi sjönk så lågt att vi frågade på Lekbiten... och det säger väl allt, jag, Lisette och och Signe som typ enstämmigt hatar barn) så blev det till sist...... spänningen är olidlig....               




                                                                   HEMKÖP.

Jag skäms ögonen ur mig över att jag skrev Baby we were made off gold när vi just haft en engelskalektion om just såna felskrivningar. Pinigt. 

Ikväll tänker jag spendera kvällen med någon sorts (ursäkta ordet som komma skall) gymnasieorgie, gymnasiebonanza, gymnasiefreakpanic-overview(fråga mig inte om vad som menas med det dock). Jag har lite panik över att jag har lagt gymnasievalet i den förtretliga filen Framtidens Problem, där saker hamnar och skjuts på för alltid eftersom att den där Framtiden aldrig tycks komma och landa famför tårna på en. Men nu tar jag tag i det. Jag erkänner för mig själv att jag bara har tvångsföljt Glee eftersom att det verkar vara kul att ha en serie att följa. Och istället sitter jag här vid datorn och ska försöka sniffa rätt på en massa information. Wish me luck. Eller nåt.

Alltså jag börjar ju bli riktigt haj på att lyssna på kvinnliga artister. I alla fall Ane Brun, Name the pet och Patti Smith.

Igår såg jag på The Boat that rocked. Den var extremt väldans bra men den hade nog tjänat på att inte vara så snorlång som den då var.

Igår satt jag på golvet med oranga doftljus som luktar kväljande men ändå behövdes. Och på golvet och med en novell som måste skrivas. 











Och Alfons fanns också med på ett hörn.
Om ni har svårt att se vad denna lurviga klump föreställer så är det alltså Alfons baktass och svans.... och hans rumpa...

Allt går alldeles för fort. Men det är ju en känd klassiker. Idag ska jag läsa Bob Dylans Memoarer vilken jag valde ut till bokrecensionen så fort att jag knappt märkte att det var den jag valde. Och jag ska försöka skriva på den där novellen som egentligen in the bottom of it's heart heter "Det går inte en dag utan att jag tänker på hur ensam jag är". Men med tanke på att vi ska ha ett begränsat antal bokstäver kändes det väl slösaktigt. Min hjärna komponerar ihop allt på natten. På blir jag Oscar Wilde reinkarnerad.  Nattens skörd:


23.59. Öppnar ögonen igen. 0.00. Precis annorlunda. Fast precis likadant.